|
|
|
Jakt
med dresserad rovfågel i Sverige under yngre
järnålder
Av Maria
Vretemark
Uppsats i
Påbyggnadskurs i Arkeologi,
särskilt
nordeuropeisk, vid Stockholms Universitet.
Framlagd VT 1983.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1.
1.1.
1.2.
1.3.
Tidigare kända belägg för jaktmetodens förekomst i Sverige under yngre järnålder
2.
3.
4.
4.1.
4.2.
4.3.
Arkeologiska belägg för jaktmetodens förekomst på kontinenten
5.
5.1.
5.1.1.
5.1.2.
5.1.3.
5.2.
5.2.1.
5.2.2.
5.2.3.
5.3.
5.3.1.
5.3.2.
5.4.
6.
6.1.
6.2.
6.3.
6.4.
6.5.
6.6.
7.
1.1. Bakgrund
En ofte förbisedd resurs i vårt sökande efter kunskab om det förhistoriske samhället, är de kremerade rester efter människa och djur som påträffas i brandgravarna. I åtminstone den yngre järnålderns gravar är denna fyndkategori oftast den till vikt och volym största. De djur, som har bränts på bålet, är graavgåvor på samma sätt som övrig materiell utrustning, som den döda själv, okänd för oss. Det finns exempel på att mängden brända ben i svenska stormannagravar från yngre järnålder kan uppgå till nära 100 l (se nedan tab. 2). De kremerade resterna av en vuxen man blir volymmässigt högst 4 l. Därav förstås att åtskilliga djuroffer måste ha gjorts då benmängden blivit så imponerande stor.Under de senaste två åren har jag osteologiskt analyserat några av dessa benrika stormannagravar från Mälerdalen. Benmaterialen har visat sig innehålla mängder af offrade djur, som tillsammans representerar ett värde, många gånger säkert vida högra än det övriga gravgodsets. Bland djuren har i flera fall hök eller falk samt berguv kunnat påvisas. Detta ger anledning till misstanken att jakt med dresserad rovfågel bedrivits af stormännen i Mälardalen enligt de ideal som de frankiska furstarna stod för. I den feodala kulturen på kontinenten utgjorde falk- og hökjakten ett omhuldat nöje för samhällets andliga och världsliga toppskikt. Rovfågeln på den behandskade handen var ett välkänt socialt attribut (se t. ex. Dalby 1965, s. xxvi).
1.2. Upsatsens syfte
Syftet med undersökningen är att beskriva falk- og hökjaktens utövande i Sverige under yngre järnålder genom att bl.a. besvara nedan upställda frågor:a) När börjar jaktmetoden användes här? Finns kontinuitet genom järnåldern in i medeltid?b) Vilka utövade jakten? Var jaktformen bunden till viss social status?
c) Var i Sverige bedrevs jakten?
d) Vilka fågelarter användes, och vad jagade man?
e) Hur spreds jaktformen till Sverige? Fanns det någon inhemsk tradition?
Med svar på dessa frågor förs vi kanske ett steg närmare förståelsen för hur kontakterna mellan den blomstrande feodala kulturen på kontinenten och ett Sverige i konsolideringsfas formade sig, under det politiskt viktiga skede av förhistorien som benämns yngre järnålder.
1.3. Tidigare kända belägg för jaktmetodens förekomst i Sverige under yngre järnålder
Fynden af rovfågelsben i Vendel III, Venden sn, Up. är de första på arkeologisk väg framtagna indicierna på att jakt med dresserad rovfågel utövats i Sverige. "De i grafven funna fåglarna borde få betraktas som husdjur. Falken har säkerligen användts i samma grav hänförs också till jakt, där den antas ha användts som lockfågel. Förutom rovfåglarna fanns ben från andra fåglar, nämligen trana, gås, anka och en ubestämd fågel. Tranan tolkas som en tam vaktfågel.Nästa bekräftelse för jaktens utövande kommer från Valsgärde, G:a Uppsala sn, Up. I grav 6 påträffades ben från en duvhök. "Dass immerhin die Jagd eine gewisse Rolle im Leben der Häuptlinge von Valsgärde gespielt hat, beweist das Vorhandensein eines guten Jagdhundes, sowie des vermutlich als Jagdfalke benutzen Taubenfalken." (Arwidsson 1942, s. 111).
Därefter dröjer det ända fram till 1972, innan ett nytt fynd af rovfågelsben i en yngre järnåldersgrav publiceras. Denna gång gäller det ben från en duvhök som framkommit i en brandgrav i Vårby, Hudding sn, Sö. (Iregren 1972, s. 90).
Lägger vi så till fyndet av en fjälluggla i Valsgärde 7 (Arwidsson 1977, s. 19) skulle listan över tidigare kända rovfågelsfynd vara komplett.
Historiska käller, sagor och avbildingar på bild- och runstenar m.m. ger också antydningar om falk- och hökjaktens tidiga utövande i Sverige. I den litteratur som på olika sätt berör jaktmetoden utifrån dessa källor, finns det två uppsatser i vilka kända belägg sammanställts. En är från 1957-58, då G. Hofmann skriver om "Falkenjagd und Falkenhandel in den nordischen Ländern" (Hofman 1957-58, s. 115-149). Hon redogör där för sina källor, som utgörs av framför allt sagor och historiska belägg, men även avbildingar och rovfågelsfynden från båtgravarna. G. Hougen-Åkerström har gjort en inventering av falkjakten som motiv i den tidiga svenska konsten, främst på runstenarna (Hougen-Åkerström 1981, s. 263-293). Utifrån detta material har hon dragit slutsatser om falk- och hökjaktens tidiga historia i Sverige.
Sammningsvis kan utifrån ovan nämnda litteratur konstateras, att det, som av olika författare ansetts såsom mer eller mindre troliga belägg för jakt med rovfågel i Sverige under yngre järnalder - förutom omnämdanden i sagor och historiska källor - utgörs av fynd av rovfågel i 1 sörmländsk och 3 uppländska gravar, avbildingar på en västgötsk och 11 uppländska runstenar, på en gotländsk bildsten, på en uppländsk vindflöjel och på en östgötsk brakteat samt slutligen fågelformade beslag från Gotland. Dessa presenteras närmare i kapitel 5, där också deras respektive källvärde diskuteras. Rumsligt fördelar sig beläggen med en förkrossande övervikt på östra Mellansverige, särskilt Uppland.
Källorna kan indelas i tre grupper: a) de litteräre beläggen - som innefatter sagor, skaldediktning och historiska källor b) avbildingar på bild- och runstenar samt på andra artefakter c) fynd av till jakt använda rovfåglar. Utifrån dessa ska de under 1.2. uppställda frågorna besvaras. I samband med att beläggen redovisas kommer också källvärdet av de olika grupperna att diskuteras. - Vad betyder ett omnämnande i en isländsk saga? - Vilken vikt kan man fästa vid svårtydda motiv på runstenar? - Måste fynd av rovfågelsben i en grav nödvändigtvis tolkas som att den gravlagde jagat med dresserad falk eller hök?
Någon komplett inventering i syfte att redogöra för vilka uppgifter som finns om falk- och hökjakten i den första källgruppen - de litterära beläggen - kommer inte att göras. Dessa källor kommer endast att användas utifrån de sammanställningar som redan finns publicerade. Sagorna och dikterna behandlas ur ett nordiskt perspektiv, eftersom det är svårt att skilja ut vad som rör uteslutande Sverige. De är sannolikt gemensamma för hela den nordeuropeiska kulturkretsen, och därför spelar det mindre roll om handlingen är förlagd till exempelvis Norge. Sagorna och dikterna kan inte heller ses som enskilda belägg, vilka kan sammanställas och räknas ett och ett. De är istället uttryck för ett övergripande kulturklimat. Genom att redovisa ett urval av vad som sägs i de tidiga källorna och den norröna litteraturen, är syftet att ge exempel på i vilka sammanhang jaktmetoden omnämns. Sanningshalten i källorna kommer inte att diskuteras. I de litterära beläggen är det främst falk- och hökjaktens sociala status som avslöjas. De belägg som används i undersökningen redovisas under kapitel 5.1.
Den andra gruppen - avbildningarna - utgörs främst av runstenarna, men där finns även andra föremål med jaktmotiv. Källgruppen ger en antydan om jaktmetodens datering, geografiska spridning och sociala status. Utgångspunkten för inventeringen av belägg inom denna grupp är den av Hougen-Åkerström gjorda sammanställningen av falkjagtsmotiv (Hougen-Åkerström 1981, s. 263-293). Dessa kommer samtliga att redovisas i kapitel 5.2., där även deras värde som belägg för utövandet av rovfågelsjakt i Sverige kritiskt granskas. Eventuella ytterligare funna belägg inom denna källgrupp presenteras likaså i kapitel 5.2.
Undersökningens tyngdpunkt kommer att läggas på den tredje gruppen - fynd av till jakt använda rovfåglar. Troligen kommer merparten av de nyfunna beläggen att fogas till denna grupp. Genom att studera djuroffren i brandgravarna kan troligen så mycket ny information erhållas om falk- og hökjakten att säkra trender kan spåras i materialet. H. Jankuhn säger i sin uppsats "Archäologisches zur frühen Falkenbeize im Norden" att 800- och 900-talen tycks bilda en lucka, tom på belägg, mellan en tidig trupp med enstaka indikationer på 700-talet (båtgravarna och Klintestenen) och runstenarna på 1000-talet (Jankuhn 1960, s. 32). K. Lindner säger uttryckligen, att falkjakten i Sverige bara tillfälligt blommar upp på 700-talet för att sedan falla i glömska. Först på 1000-talet kommer den att utövas mer planmässigt (Lindner 1976, s. 169). Dessa teorier grundar sig på ett bristande källmaterial. Majoriteten av den yngre järnålderns gravar är brandgravar. I de flesta av dessa finns ben från djuroffer, som företagits i samband med kremationen. Dessa ben är endast undantagsvis fullständigt osteologiskt bearbetade. Genom att leta efter rovfågelsben i brandgravarna kan om möjligt de kronologiska luckorna fyllas ut. Den med stor möda till jakt tränade rovfågeln var helt säkert något som värderades högt ov ägaren. Därmed är det troligt att jaktfågeln, enligt de föreställningar som rådde, fick följa den döda på bålet.
Frågor kring falkjaktens datering, geografiska spridning och sociala status kan bäst lösas genom denna källgrupp, liksom frågorna hur och av vilka jaktmetoden spreds till Sverige. Vilka fågelarter som användes kan endast besvares genom dette material.
Tyvärr har bara en bråkdel av brandgravarna tidigara blivit osteologiskt analyserade. ƒn mer beklagligt är att även om en grav blivit analyserad, så är eventuella fåglar bara undantagsvis artbestämda. De har oftast endast bestämts till "fågel" eller i bästa fall "medelstor fågel". Härigenom reduceras möjligheten att utnyttja tidigare gjorda analyser avsevärt. Inventeringen av fågelfynd i yngre järnåldergravar kommer således att nära nog helt bygga på egna osteologiska undersökningar. I några fall har andras äldre analysresultat kompletterats genom en artsbestämning av fågelbenen.
Den osteologiska analysen är, i synnerhet på de benrika stormannagravarna, rätt tidsödande. En enda grav kan ta ett par veckor, ibland ända upp emot et par månader att gå igenom. Det för att en totalinventering av fågelben i yngre järnåldersgravar inte kan göras inom ramen för detta arbete. En sådan är självfallet inte heller nödvendig för att kunna spåra de tendenser i materialet, som undersökningen syftar till. Dock kan frågor om framför allt falk- och hökjaktens spridning i tid och rum vila på bräcklig grund, genom att så få gravar per tidsperiod eller område kunnat bearbetas. Varje uppställd fråga bör givetvis besvaras med den reservation som svagheter i källmaterialet påbjuder. De av mig gjorda osteologiska analyserna, vilka kommer att refereras till i uppsatsen, motsvarar i arbetstid ca 8 månader. Mer än hälften av analyserna har utförts som avlönat arbete eller med hjälp av stipendiemedel. De funna beläggen redovisas under kapitel 5.3.
Källmaterialet är så beskaffat att tyngdpunkten av genomgången ligger på material från Mälardalen. Det är där som antalet grävda yngre järnåldersgravar är störst, och det är också där som de flesta runstenarna finns. Utblickar mot andra områden i Sverige görs dock för att söka fastställa jaktmetodens geografiska spridning.
I nästa kapitel följer en kort redogörelse för hur jakt med dresserad rovfågel rent tekniskt går till. Därefter, i kapitel 4, behandlas falk- och hökjaktens ursprung och spridning till Europa samt betydelsen av jaktmetoden på kontinenten under vår järnålder. Dessa genomgångar skall tjäna som bakgrund för diskussionen om falkjakten i Sverige. Det blir därmed möjligt att sätta in jaktmetoden i ett riktigt kronologiskt, geografiskt och kulturhistoriskt perspektiv.
I kapitel 5 kommer så de funna och de tidigare kända beläggen inom varje källgrupp att redovisas liksom även negativa resultat. Utifrån dessa diskuteras i kapitel 6 möjliga svar på de i uppsatsens inledning ställda frågorna.
3. HUR GÅR JAKTEN TILL?
Falk- och hökjakten bedrivs idag på nära nog exakt samma sätt som den beskrivs i de äldsta källorna. Det gör att även jakttekniska uppgifter av senare datum är värdefulla för ett studium av jakten flera århundraden tidigare. Den korta beskrivning av jaktmetoden som här följer är på intet sätt fullständig. Det finns, och fanns helt säkert, olika varianter beroende på dels vilken rovfågel som användes, dels vad som jagades. De jakttekniska uppgifterna är hämtada ur Tillisch "Falkejagtens historie" (1949).Sälva jakten med den dresserade falken eller höken föregås av många tålamodsprövande månader. Det är nämligen en särskild konst att tämja de nvilda rovfågeln och göra den lätthanterlig och lämplig för jakt. Till en början bekämpas fågelns vilda natur med hjälp av svält och sömnbrist, vilket gör att motståndet bryts ner. Näbb och klor putsas också för att de inta ska tillfoga falkeneraren alltför många blessyrer. Förr kunde man inte få vare sig hök eller falk att häcka i fångenskap, och därfor var alla jaktfåglar födda vilda. Omställningen från ett fritt liv var svår, och är naturligtvis fortfarende enormt viktig, inte bara under tämjning och dressyr, utan även senare. Man kan nog lugnt hävda att det krävs en mans fulla insats.
Stora krav ställs, inte bara på höken eller falken, utan framför allt på falkeneraren själv. Han måste ha ett lugnt temperament och ett oändligt tålmod. Genom att så ofta och så länge som möjligt bära runt på fågeln vänjer tränaren den vid att sitta på handen. När det sedan kommer till dressyren bygger resultatet på att ett gott förhållande har etablerats mellan fågeln och falkeneraren.
Vid jaktträningen får fågeln lära sig att slå på konstgjorda byten, och den belönas hela tiden med köttbiter. Så småningom används levande byten av det slag som rovfågeln ska specialiseras til att jaga. Det är också viktigt att den vänjes vid att lockas tillbaka. Efter träning och åter träning är det så dags för jakt på riktigt.
Jakt med dresserad falk sker vanligen från hästryggen. Falkeneraren har fågeln på ena handen - oftast den vänstra - som är handskbeklädd till skydd mot falknes klor. Den välbekanta huvudhättan infördes till Europa först på 1200-talet av den tysk-romerske kejsaren Fredrik II av Hohenstaufen efter persisk förebild. Den används för att falken, som enbart brukar synen vid jakten, inte ska bli distraherad av folk, hundar och icke önskvärda byten runt omkring, innan den släpps för att jaga. Före Fredrik II's regering tycks man, att döma av avbildningar, inte ha använt något annat i det syftet. Kring falkens ben finns ett par korta remmar till vilka en s.k. långrem kan kopplas. Med denna kan fågeln bindas i väntan på jakten. Fästad till ett av benen finns en bjällra, som ska hjälpa falkeneraren att hitta fågeln, om den under jakten flugit in i ett snår eller gömt sig i gräset. Hur gammalt bruket med bjällran är låter sig knappast avgöras.
Falken sitter altså på falkenerarens hand där den hålls fast med hjälp av de korta forremmarna. När det önskade jaktbytet siktats är det viktigt att också fågeln får ögonen på det. Därefter kastas den uppåt. Falken börjar då att i cirklar höja sig allt högre till den kommer en bra bit över bytet; upp emot 3000 m kan den stiga. Nu följer jaktens höjdpunkt: i nära 90° vinkel störtar den smidiga falken ner mot sitt offer. Hastigheter över 100 km/h har uppmätts på attackerande falkar. Med den kraft de då får i stöten, är det naturligt att bytet fångas i luften. Det finns uppgifter på att falkar, då de undantagsvis angripit djur på marken, helt enkelt slagit ihjäl sig.
Eftersom jakten sker i luften kan falken avlägsna sig ganska långt från platsen där den kastades upp. Hästen är därför ett nödvändigt hjälpmedel för falkeneraren, som därigenom snabbt kan följa efter. Det gäller att nå fram till falken innan den börjar äta av den slagna fågeln, en mätt rovfågel jagar nämligen inte. Här har man hjälp av hunden som snabbt hittar fram. I utbyte mot en liten köttbit lockas falken att överge sitt byte. Om jakten däremot misslyckas måste falken lockas tillbaka till falkenerarens hand. Det sker genom en s.k. falklocka, d.v.s. ett hästskoformat läderklätt föremål med fjädrar och ett stycke kött, som falkeneraren med hjälp av ett långt snöre svingar i luften. Falken är då tränad att slå på den och kan på detta sätt infångas.
Höken kan anfalla byten både i luften och på marken. Den kan jaga inne i skogen och med förbluffande skicklighet väja för träd och andra hinder. Häri ligger en väsentlig skillnad visavi falken, som kräver stora öppna ytor, då den dels från luften måste kunna lokalisera sitt byte, dels under attacken inte kan väja för hinder. Höken, liksom falken, sitter på falkenerarens hand och hålls fast med fotremmar. När det önskade bytet finns inom räckhåll släpper falkeneraren höken. Detta till skillnad från falken som kastas upp i luften. Höken tar genast upp jakten på det flyende villebrådet som i regel inte hinner så långt. När de nslagit sitt offer, är det vanligen lätt att hinna fram även till fots, eftersom jakten inte sker över lika stort område som när falk används. Häst är därfor ingen direkt nödvändighet vid jakt med hök även om den naturligtvis innebär en fördel.
Misslyckas höken med sin jakt ger den upp till skillnad från falken, som gärna försöker flera gånger. Höken är tränad att återvända till falkenerarens hand utan att falklockan används. Genom att ropa på fågeln och sträcka upp armen i luften lockas en vältränad hök tillbaka.
Hos både falkar och hökar är honorna väsentligt större än hannarna, vilket gör att det mest är honor som används. Oavsett kön och art kan rovfåglarna tränas att slå byten som de i vilt tillstand inte tar. Väldigt uppskattad under medeltiden, och även senare, var jakt på större fåglar som t.ex. trana, häger, glada och vildgås. Ofta specialiseras fåglarna på ett visst byte. Vildänder av olika slag, skogs- och fälthöns, duvor och harar är mycket vanliga jaktbyten. Större däggdjur kan också jagas med specialtränade rovfåglar. I Persien var t.ex. jakt på gasell högt skattad under medeltiden. I området runt Svarta Havet används fortfarande örn till jakt, och dessa är ofta tränade att t.o.m. slå varg (från TV-program om jakt med örn, 24/12 1982).
4. JAKTMETODENS URSPRUNG OCH UTVECKLING PÅ KONTINENTEN
4.1. Falk- och hökjaktens ursprung
Bruket att jaga med dresseraed rovfågel uppstod hos nomadfolk på de sydasiatiska stäpperna. När det skedde går inte att säkert uttala sit om, men troligen senast i början av 2000-talet f.Kr. (Lindner 1976, s. 163). Denna högt utvecklade jaktteknik gav de hästburna jägarna möjlighet att fånga byten som de vanliga vapnen inte tillät. Det som ursprungligen varit ett led i en strävan att överleva och förbättra livsvillkoren hade i Europa, drygt ett par tusen år senare, utvecklats till en mycket specialiserad överklassport, ett nöje för dem som hade råd.Utvecklingscentra från omkring 500 f.Kr. blev Persien, där jaktmetoden utövades under mycken pompa och ståt. Därifrån spreds den vidare väster ut. Araberna, som än idag skattar falkjakten högt, lärda sig av perserna. Hos de antika grekerna och i det klassiska Rom finns däremot inget som tyder på att jaktmetoden skulle varit känd (Lindner 1976, s. 164).
4.2. Utvecklingen i Europa utifrån historiskt material
På vilka väger falk- och hökjakten kom till Europa går inte att säga med bestämdhet. Det kan ha skett på flera sätt (Lindner 1976, s. 165). Den äldsta europeiska avbildningen av jakten stammar från det bysantinska riket. I en villa i Argos finns en serie golvmosaiker, från tiden omkring 500 e.Kr., som illustrerar jakt med dresserad rovfågel (Hougen-Åkerström 1974). Detta är dock inte det äldsta belägget för falkjagt i Europa. Från keltiskt område förtäljer Paulinus av Pella att i hans ungdom i Bordeaux, d.v.s. omkring år 400 e.Kr., var falkjakten en sport som tillhörde de unga välbärgade männens nöjen. Från 400-talets e.Kr. andra hälft finns ett brev, i vilket Sidonius Apolinaris, då biskop i Clermont, påminner sin svåger om ungdomsåren i Clermont, där han bl.a. ägnade sig åt falkjakt. Det förefller som om jakt med dresserad rovfågel redan under 400-talet e.Kr. var vitt spridd bland den gallo-romerska adeln och allmänt betraktades som en del av de unga männens sociala fostran (Lindner 1976, s. 165).Hos germanerna tycks falkjakten också förekomma tidigt. Redan omkring år 500 e.Kr. finns den på kontinenten som en reglerad och högt utvecklad jaktteknik. Föreskrifter om straff för stöld av jaktfågel i de germanska lagarna från denna tid är det bästa beviset för jaktformens betydelse under tidig kontinental medeltid (Lindner 1976, s. 165-167). I Lex Salica, från ca år 500 e.Kr., stadgas om böter för den som stjäl en falk eller hök, olika summor beroende på om fågeln var vild, under tämjning eller helt dresserad. Lex Burgundionum, från samma tid, stadgar drastiskt att den stulna jaktfågeln skulle slita 6 uns kött från förövarens bröst. Lex Ribuaria, från 530-570 e.Kr., anges olika bötessummor beroende på vilka jaktbyten rovfågeln var tränad att ta. För en fågel som slog tranor utkrävdes en högre bot.
Den i detta avseende innehållsrikaste av de germanska lagarna är Lex Baiuwariorum från 600-talets första hälft. Förutom böter för stölden skulle en lika bra jaktfågel lämnas i ersättning. Det intressanta med lagtexten är att det klart framgår vilka rovfågelsarter man jagade med, deras värdemässiga rangordning och de vanligaste jaktbytena. Högst stod pilgrimsf jagade tranor, därefter följde duvhökshonan som tog vildgäss, sedan duvhökshannen som slog vildänder och sist, lägst i rang, sparvhöken. Dessa fåglar - pilgrimsfalk (Falco peregrinus), duvhök (Accipiter gentilis) och sparvhök (Accipiter nisus) - användes under falkjaktens första sekler i Europa. Den under högmedeltiden så högt skattade jaktfalken (Falco rusticolus) började trolige nanvändas först under 900- eller 1000-talet (se vidare kapitel 6.4.). I lagtexten nämns ocså ett antal olika hundaser med skiftande uppgifter under jakten.
Att falk- och hökjakten hörde hemma i de högre samhällsskiten framgår inte minst av den som samtidsdokument så viktiga Bayeuxtapeten från 1000-talets slut (se t.ex. Gibbs-Smith 1973, fig. 1, 16, 17, 18 och 20). Den dresserade jaktfågeln, där den sitter på handen, framstår på denna som ett attribut vilket markerar rang och värdighet. I början av tapeten finns en avbildning från en falkjakt. Harold Godwinson, då jarl av Wessex, rider i täten för sina män med falken eller höken på sin vänstra hand. Framför Harold springer jakthundarna, fem till antalet. Det är värt att notera att hundarna är av två olika typer: tre är stora och två är mindre. Lite längre fram i bildberättelsen, när Harold blivit tillfångatagen av Guy av Ponthieu - en av hertig Wilhelms råbarkade vasaller -, avbildas både Harold och Guy av Ponthieu med en jaktfågel på handen. Inte minst detta gör huvudpersonerna lätt igenkännbara. Det detaljtrogna bilddokument som tapeten onekligen är, ger oss vidare möjlighet att studera jaktfågelns utrustning. Man ser tydligt de båda korta fotremmarna som sitter fästade runt fågelns ben. Vidare framgår att huvudhätten eller nägot med samma funktion saknas. I samtliga fall där jaktfåglar avbildats på tapeten sitter de på den vänstra handen. Om någon bjällra är fäst vid falkens ena ben går däremot inte att avgöra.
Eildning som ger intressanta upplysningar illustrerar månaden oktober i en latinsk-anglosaxisk kalender från 1000-talet, den s.k. Tiberius B V, British Museum (Roeder 1913-15, s. 8-9, fig. 1). Mellan en hästburen falkenerare och en man till vänster (som just står i begrepp att kasta sin falk) syns några av rovfågelsjaktens mest uppskattade byten. En stor fågel är utan tvivel en trana, några små är vildänder och en större fågel bredvid tranan är också den en andfågel, troligen en gås.
4.3. Arkeologiska belägg för jaktmetodens förekomst på kontinenten
Djuroffer ingick som en betydelsefull del i den hedniska tidens gravskick hos germanerna (Roeder 1913-15, s. 339). på kontinenten är av samma slag som dem vi känner från Sverige under yngre järnålder. Djurbenen i gravarna härrör från två kategorier av djur vilkas betydelse för den döde låg på helt skilda plan. Av djur som var avsedda som föda - vanligen nöt, får och svin, ibland även höns eller andra fåglar och fisk - lades ofta bara vissa köttstycken från djurkropparna i graven. Djur som däremot var avsedda att användas av den döda lades hela i graven. Det var framför allt häst och hund med kunde även vara t.ex. katt och till jakt dresserade rovfåglar. I Ynglingasagan berättas att alla döda skulle brännas tillsammans med sina ägodelar. Det man fick med sig på bålet, skulle man också medföra till Valhall (Almgren 1904, s. 329).Medan djuroffer i samband med gravläggning i Sverige fortgick ända fram mot 1000-tal, upphörde de på kontinenten redan fågra hundrea år tidigare. Det var givetvis kristendomens inflytande som medförde dessa förändringar. Den källa till falk- och hökjaktens tidiga historia på kontinenten som gravmaterialet utgör, sträcker sig således i tid inte längre fram än 700-800-tal, något skiftande beroende på var i Västeuropa man befinner sig.
Det kontinentala materialet är, liksom det svenska, långt ifrån fullständigt osteologiskt analyserat. I synnerhet gäller det brandgravarna. Trots detta finns det flera kända fynd av rovfåglar i rikt utrustade skelett- och brandgravar. Några exempel ska nämnas. I en brandgrav från ca år 800 vid Hedehusum/Süderende på Föhr, Friesland, fanns ben från en man, hans hund och falk (Jankuhn 1960, s. 36). I denna nordliga del av kontinenten levde brandgravskicket, liksom djuroffrandet, vkar längre än det gjorde i sydligare delar av det germanska området. En skelettgrav i Staufen, Dillingen, från 700-talets första hälft blev 1892 ovetenskapligt utgrävd. Den gravlagde mannen var kristen men hade likväl, tillsammans med fantastiskt rika gravgåvor, fått sin falk (eller hök) med sig i graven. Fågeln hade placerats vid hans högra hand (Stein 1967, s. 138f).
Intressant med de kontinentala fågelsfynden är att de också påträffas i kvinnogravar - även om de är vanligare i mansgravar. Av historiskt material framgår att förnäma kvinnor gärna ägnade sit åt jakt med rovfågel. De använde de mindre jaktfåglarna, oftast sparvhök (se t.ex. Dalby 1965, s. 213). En merovingisk kvinnograv från Rheinhessen innehöll, samman med övriga rika gravgåvor, just skelettet av den sparvhök (Lindner 1976, s. 167). En kammargrav från Boxhornschanze vid Quedlinburg, från tidigt 700-tal, innehöll skeletten av den kvinna, två hundar och en jaktfågel (Schulz 1925, s. 165).
Bilden av den dresserade rovfågeln som en statussymbol är tydlig. Att ägna sig åt falkjakt - "the noble art of falconry" - att bära falken aller höken på handen, var ett tecken på rang och värdighet. Om detta samhällsskikt skriver F. Stein:"Ebenso passt die Plege des Heldengesangs, durch den glücklichen Fund einer Leier im Süden gelegentlich aus der Beigabe eines Falken oder Raubvogels erschlossen werden konnte, nicht zum Lebensstil einer Schicht, deren Angehörige gezwungen waren, mit eigner Hand ihr Feld zu bestellen." (Stein 1967, s. 209).
5. BELÄGG FÖR FALK- OCH HöKJAKTENS FöREKOMST I SVERIGE
5.1. Litterära belägg
5.1.1. Skaldediktning och sagor
Sagan om Rolf Krake är den som går längst tillbaka av de sagor som omnämner falkjakten. Historien utspeler sig på 500-talet med är givetvis nedtecknad långt senare. Sagan förtäljer att Rolf Krake och hans män vardera bar en hök på axeln vid besöket hos kung Adils i Uppsala. Det blev bråk, och under kampen mellan Rolf och hans män på den ena sidan, och svenskarna på den andra, kom plötsligt Rolfs hök Hàbrók och satte sig på hans axel.Höken var stolt och segerviss - han hade nämligen själv utkämpat en kamp och dödat kung Adils alla jaktfåglar (Bö 1962, s.9).
I Volsungasaga skildras hur Randver plockade fjädrarna av sin hök och sände den till kung Jormunrek. Det var en vink om att kungen med sin ålderdom var lika hjälplös som höken utan fjädrar (Munch 1922, s. 145).
I Olav Tryggvassons saga finns flera antydningar om falkjakten som visserligen inte rör just Sverige, men ändå kan nämnas. Så framgår t.ex. att Hakon Jarl, som hade Norge i förläning, betalade 100 mark guld och 60 jaktfalkar eller -hökar i skatt till Harald Blåtand (Hofmann 1957-58, s. 132). Vidare berättas när Olav i ett raserianfall plockade fjädrarna av sin syster Astrids hök. Detta för att hon inte ville gifta sig med Erling Skjálgsson. Året var 997 (Hofmann 1957-58, s. 132).
I Fagrskinna, samlingsverket av norska kungasagor från omkring 1230, omtalas en jakt år 1019. Den svenske kungen Olov red ut med hök och hund och återkom fyra dagar senare med inte mindre än fem tranor (Fagrskinna, s. 77).
I Gautreks saga (kap. 1) berättas om kung Gauti som härskade över Västergötland. Liksom sonen Gautrekr var han mycket road av rovfågelsjakt. Efter makans död överlät kung Gauti tronen och sökte tröst genom att varje dat sitta på hustruns gravkulle och därifrån jaga med sin hök (Hofmann 1957-58), s. 129).
Även det korta Sigurdskvädet i den poetiska Eddan innehåller en strof som är av intresse. Där framgår att Brynhild före sin död önskade att många värdefulla ting - både levande och döda - skulle följa henne på bålet, däribland två hökar (Den poetiska Eddan, s. 247).
Andra antydningar om falk- och hökjaktens utövande ger skaldediktningens kenningar. En vanlig poetisk term för hand är "hauks klif", vilket måste ha tagits från jakten, där fågeln sitter på den behandskade handen (Bö 1962, s. 14). Det finns flera sådana kenningar där människohanden eller -armen omnämns som "hökens strand", "hökens fäste" eller liknande. Tidigast uppträder de hos Egil Skallagrimsson i t.ex. uttrycket "hökens galge" om handen. Därvid åsyftas den ivriga jaktfågeln som vill ge sig av innan fotremmarna ossats och därför störtar och blir hängande från handen (Gustavsson 1982).
5.1.2. Historiska källor
Gränsen mellan historisk källa och saga under den aktuella tiden är flytande. Däremot finns några källor från tidig- och högmedeltid som helt kort ska omnämnas. Först och främst är det landskapslagarna. Den ƒldre Västgötalagen, som nedtecknades i början av 1200-talet, stadgar i Förnämesbalken 7:3 att "Hittar någon hökar i sin skog eller på allmänning, binder kastremmar om deras fötter, icke må en annan taga bort dem, med mindre han gör sig skyldig att böta sexton örtugar tre gånger" (ƒVgL F 7:3,s.192). Kastremmar är det samma som fotremmar. I den Yngre Västgötalagen finns samma paragraf. Övriga landskapslagar från det gammalsvenska området saknar denna stadga. Skånelagen har dock en liknande (SkL, kap.201, s. 113f).Andra tidiga källskrifter som ofta är användbara för förhållandena i Norden är de arabiska. I källor från 1200-talets mitt till 1300-talets början nämns de utmärkta jaktfalkar som kommer från Norden. Det talas också om Island - de vita falkarnas ö. Därifrån tog man vita jaktfalkar till Egyptens sultan. Betalningen var 1000 dinarer - om fågeln var vid liv vid leveransen. En död falk gav bara 500 dinarer (Birkeland 1954, s. 99f).
5.1.3. Källvärdet av de litterära beläggen
Sagorna och skaldedikterna är ofta nedtecknade betydligt senare än den tid de behandler. Det gör att element i nedtecknarens samtid kan ha lagts till, och annat kan ha dragits ifrån. Detsamma har säkert skett under hela den tid sagorna och dikterna enbart traderats. Tydliga influenser från kontinental sagotradition kan spåras, och det kan vara svårt att skilja ut lånade drag från inhemska. I många fall kan betydelsen av ett omnämnande vara dunkel då rovfågeln i sig har ett starkt symbolvarde, t.ex. som attribut till hjälter (Hofmann 1957-58, s. 119 ff). Här är det dock av mindre vikt vad som är sant och vad som är helt gripet ur luften. Innehållet är ändå ett mått på gängse värderingar.Skaldernas kenningar är säkrare än sagorna som belägg för falkjaktens förekomst. Det ligger ju i diktens natur att den bevaras relativt oförändrad. De poetiska omskrivningar som skalderna använde sig av bör ha varit förståeliga för samtidens människor. H. Gustavsson menar att kenningarna tydligt visar att jakt med rovfågel varit allmänt känd i Norden vid tiden för dikternas tillkomst (Gustavsson 1982).
Även om de litterära beläggen inte ger någon klar bild av falk- och hökjaktens förekomst under förhistorisk tid, antyder de ändå hur jaktformen attraherat människor. De litterära källorna visar också klart att denna typ av jakt hörde hemma i den härskande samhällsklassen (Gustavsson 1982). Som ett komplement till den tredje källgruppen - fynd av till jakt använda fåglar - kan beläggen i sagorna och skaldediktningen mycket väl användas.
Äldre Västgötalagen - den äldsta kända av alle svenska landskapslagar - byggde på gammal ännu gällande lag, som traderats från tid till annan (Svenska landskapslagar 5 1979, s. xxii). Hur långt tillbaka i tiden betydelsen av Förnämesbalkens paragraf om äganderätten till infångade hökar sträcker sig går naturligtvis inte att säga. Delar av Västgötalagen tycks dock stamma från hednisk tid (Svenska landskapslagar 5 1979, s. xxiii).
De arabiska källor som nämner nordiska jaktfalkar omtalar förhållanden på 1200- 1300-talen och ger ingen information om falkjaktens utövande i Sverige under förhistorisk tid.
5.2. Avbildningar
5.2.1. Bild- och runstenar
Gotland
Bildsten från Klinte sn avbildar en ryttare till häst med en hök eller falk på höger hand. Datering: 700-tal (Lindqvist 1941-42, pl. 55, fig 134). Motivet är utan tvivel ett moment i falk- och hökjakten.Uppland (litteratur i samtliga fall är Upplands runinskrifter 1943-46).
Runsten U 375, Vidbo sn. Motivet är en ryttare till häst. Ovanför honom syns en rovfågel som med utsträckta ben sänker sig ner för att landa på falkenerarens hand. Datering: 1000-tal. Sannolikt är det ett moment i falk- och hökjakten som avbildats.Runsten U 448, Harg sn, uppvisar en ryttare till häst, och ovan honom en stor rovfågel som sänker sig för att landa. Datering: 1000-tal. Troligtvis är det ett moment i jakten som konstnären velat avbilda.
Runsten U 548, Husby-Lyhundra sn, har som enda motiv ett hjortdjur ovan vars huvud en rovfågel svävar med utsträckta ben. Stenen saknar runinskrift. Datering: 1000-tal. Det kan, liksom Hougen-Åkerström påpekat, vara fråga om en dresserad rovfågel som står i begrepp att attackera hjorten (Hougen-Åkerström 1981, s. 277). Motivet är dock schematiskt och svårtolkat. Som belägg för jaktmetodens utövande i Sverige kan det inte användas.
Runsten U 574, Estuna sn, har en rovfågel som sitter på en utlöpare av runslingan och hackar på något som skulle kunna vara ett ormhuvud. Datering: 1000-tal. Här framstår fågeln mer som ett dekorativt element, och någon säker bindning till falkjakten finns inte.
Runsten U 590, Knutby sn, har ett motiv som av Hougen-Åkerström tolkats som ett fyrfotadjur, som flyr undan en attackerande fovfågel (Hougen-Åkerström 1981, s. 277). Datering: 1000-tal. Ristningen är osmidig i sitt utförande. De två djurfigurerna tillåter inga säkra tolkningar av motivet. Som belägg för jaktmetodens förekomst kan runstenen inte räknas.
Runsten U 599, Hökhuvud sn, avbildar en ryttare till häst. Han sträcker upp sin ena hand för att rovfågeln, som flyger högt över honom, ska komma ner och sätta sig (fig. 1). Datering 1000-tal. Motivet, som är mycket naturalistiskt, är med största sannolikhet hämtat frånm fovfågelsjakten. Ryttarens gest är så äkta att den som ristat bör ha sett just detta moment av jakten i verkligheten.
Fig. 1. Motiv från falk- och hökjakten
på runstenen från Hökhuvud sn,
Up. (U 599). Falkeneraren sträcker upp
handen för att locka fågeln tillbaka.Runsten U 746, Husby-Sjutolft sn, har längst upp till höger, ovanför drakslingan med inskriften, en rovfågel och ovan till vänster ett fyrfotadjur. Något synbarligt samband mellan dem verkar inte finnas. Datering: 1000-tal. En säker koppling till falkjaktens utövande finns inte.
Runsten U 753, Litslena sn, uppvisar högst upp på bildsidan en rovfågelsliknande fågel som sitter ovanpå runslingan. Datering: 1000-tal. En avbildning av endast en rovfågel kan inte kopplas till jakt med dresserad falk eller hök.
Runsten U 855, Balinsta sn, avbildar en komplett jaktscen. Denna består av en ryttare till häst som assisteras av två hundar. Framför dem finns det flyende bytet, som är en älg eller en hjort på vars huvud en attackerande rovfågel sitter. Det ser nästen ut som om falken eller höken hacker efter offrets ögon. Över jaktscenen sväver ytterligare en rovfågel. Datering: 1000-tal. Att konstnären velat avbilda ett moment ur rovfågelsjakten är helt klart.
Runsten U 1071, Åkerby sn, uppvisar en rovfågel som sitter högst upp på drakslingan. Datering: 1000-tal. Någon synbarlig koppling till falk- och hökjakten finns inte.
Runsten U 1161, Altuna sn, har som motiv bl.a. en stor rovfågel, som slår klor och näbb i halsen på ett fyrfotat fantasidjur med lång hals och fågelhuvud. Datering: 1000-tal. Det är helt uppenbart att det föreställer en rovfågel som slår ett byte. Om rovfågeln varit dresserad kan dock inte sägas. Något säkert belägg för jaktformens förekomst utgör inte detta runstensmotiv.
Västergotland
Runsten Vg 119, Sparlösa sn, har på en sida ett motiv som tolkats som en hök eller falk som attackerar en långhalsad fågel, möjligen häger eller trana. Datering: ca 800 (Almgren 1940, s. 127; Hougen-Åkerström 1981, s. 274). Scenen kan vara hämtad ur falk- och hökjakten, men inget säger säkert att rovfågeln skulle vara dresserad.Utöver de nu nämnda finns ytterligara några uppländska runstenar med fåglar, t.ex. U 629 som har en tuppliknande fågel under ett kors, och U 920. De kan inte knytas till rovfågelsjakten och har heller aldrig blivit sammankopplade med den. Runstenarna i övriga landskap är betydligt fattigare på djur och framför allt på fågelmotiv. I Södermanland finns ett par runstenar (Sö 245 och 247) som har tuppliknande fåglar på kors (Södermanlands runinskrifter II 1924-36, pl. 191). Dessa har inget med falk- och hökjakten att göra.
5.2.2. Övriga avbildningar
Brakteater: Den välkända s.k. Vadstenabrakteaten (Ög 178, Östergötlands runinskrifter III 1911, pl. LIX) som daterars till 400-tal har som motiv en hästburen man med en fågel. Samma stans har använts vid framställningen av den brakteat funnen i Mariedam, Lerbäck sn i Närke (Stenberger 1971, s. 488). Liknande bild finns på ett par norska brakteater från Linnestad i Vestfold (Hougen-Åkerström 1981, s. 270). ƒven om brakteaterna tillverkats i Norden vet vi att motiven hämtats längre söderifrån (Stenberger 1971, s. 477 ff). Det är i och for sig inte orimligt att falk- och hökjakten kan ha utövats här redan på 400-talet. Avbildningarna är dock svårtolkade och något bevisvärde för jaktformens tidiga introducering i Sverige kan de inte tillmätas.Fågelformade beslag och spännen i form av lustigt krumryggade fåglar, ofta kallade "vendelkråkor", finns flera fynd av i Sverige. Dessa kukande fåglar, som de också benämns, har sammanställts av I. Atterman (1934, s. 167-186). Att förebilden skulle ha varit en kråka är det säkert ingen som tror. Dragen av rovfågel är tydliga. Några av de mest kända av dessa beslag är de båda, mot varandra spegelvända, sadelbeslagen i förgylld arum, Vallstena sn Gotland. De påträffades i en rik vapengrav från 500-talet (Norberg 1929, s. 107, 112). Samma formmässiga idé torde ligga bakom ett beslag funnet i den till 700-tal deterade grav III på Tunagravfältet, Alsike sn i Uppland (Arne 1934, s. 10, pl. VII) samt på sköldbeslagen från Vendel I (Stolpe - Arne 1912, s. 12 f, pl. IV) och Valsgärde 7 (Arwidsson 1977, s. 36 ff, pl. 10-11). De båda sistnämnde båtgravarna dateras till 600-tal (Arrhenius 1980, s. 36).
Fig. 2. Hukande fågel från Västringe, Etelhem sn, Go. (SNM 6848:22). Ur SHM's klichéböcker, ATA
Vad är det då egentligen fågeln gör när den sitter så där krumryggad? Svaret ges på penningväskan från Sutton Hoo på vilken finns två spegelvända fåglar i samma ställning. Här är emellertid scenen komplett. Under de böjda rovfåglarna finns vardera en mindre fågel med andens karakteristiskt skedformade näbb (Bruce-Mitford 1979, fig. 80). Förebild är en rovfågel som just slagit ett byte. Motsvarigheter till de fågelformade beslagen och spännena finns i sydöstra Europa. Dessa parvis förekommande mot varandra spegelvända fågelbilder har tolkats som kvarlevor av skytisk konst (Norberg 1929, s. 112 f). Fågeln är ett rent dekorativt element som i sin utformning bygger på konstnärliga traditioner. Fågelformade beslag och spännen kan inte betraktas som belägg för falk- och hökjaktens utövande i Sverige.
Fågelfibulor är en annan fyndgrupp som genast ger associationer till rovfåglar. De rovfågelformade spännena, ca 5-6 cm långa, avbildar fågeln sedd uppifrån. Huvudsakligen finns fibulorna i Sydskandinvavien. Särskilt på Öland har förhållandevis många fynd gjorts, och de indikerar att en lokal produktion varit för handen (Ørsnes 1966, s. 105). Fågelfibulor har t.ex. hittats i Sandby sn (SHM 1995:1850:16) och i Gärdslösa sn (SHM 1304:1838:142) (fig. 3). ƒven om fågelfibulorna inte kan ses som bevis på att man jagat med dresserad falk eller hök, visar de otvetydigt prov på rovfågelns starka ställning i ornamentiken.
Fig. 3. Fågelfibula från Hagby, Gärdslösa sn, Öl. (SHM 1304:1838:142) Ur SHM's klichéböcker, ATA
Fågelnålar: Draktnålar med rovfågelsliknande figurer som nålhuvuden utgör visserligen en liten fyndkategori, men bör ändå omnämnas i detta sammanhang. I en brandgrav i ƒlvesta, fornl. 120, Botkyrka sn, Södermanland, har en sådan nål påträffats (SHM 30980:52). En stiliserad rovfågel med en överdrivet stor kroknäbb sitter och hacker på något som antigen är ett byte eller de egna fötterna (fig. 4). Från Danmarks by, fornl. 100, Danmarks sn, Uppland, finns också en fågelnål. Fågeln på denna nål har emellertid inte en så självklar rovfågelsfysionomi som den förra, men troligen åar det samma scen som återges. Här är dessutom bytet helt klart markerat. Mot fågelnålarna som belägg för rovfågelsjakten kan samma kritik riktas som mot de fågelformade beslagen och spännena.
Fig. 4. Fågelnål från Danmark sn, Up. (SHM 30980:52).
Teckning B. Händel, SHMGrimstaflöjeln: Vid en arkeologisk undersökning av Grimstagravfältet i Spånga sn, Uppland, påträffades 1951 en bronsflöjel (Biörnstad 1958). Flöjeln är på båda sidor graverad med geometriska mönster och figurframställningar. På ena sidan syns en man och en häst. Om mannen rider på hästen är svårt att avgöra. På hans västra hand syns helt säkert en kroknäbbad fågel. Denna finns också med på flöjelns andra sida, men där sitter den på marken. Innan bronsflöjeln lades i graven som gåva har den troligen tjänat som väderflöjel, antigen på ett hus eller ett skepp (Biörnstad 1958, s. 35). Tillverkningsorten känner vi inte, men sannolikt är flöjeln av lokal härkomst. Graveringen uppvisar många tekniska brister, och arbetet vittnar inte om någon större yrkesskicklighet (Biörnstad 1958, s. 5). Gravören har säkert avsett att avbilda en scen ur rovfågelsjakten.
5.2.3. Avbildningarnas källvärde
Värdet av avbildningarna som belägg för falk- och hökjaktens utövande kan diskuteras. Det i ornamentiken så vanliga motivet med rovfåglar, kan inte utan vidare kopplas till jakt med dresserad rovfågel. För t.ex. de fågelformade beslagen och spännena, kan såväl en tam som en vild rovfågel - som just slagit ett byte - ha stått modell. Fågeln som motiv är ett dekorativt element, och av konstnären använt just i den egenskapen. Fågelns utformning är given av konstnärliga traditioner och behöver därför inte vara knuten till företeelser i konstnärens omgivning. Dessutom är tillverkninsort och fyndplats något som kan skilja sig väsentligt.Mot flertalet av de runstenar som bland dekorativa element har rovfåglar kan delvis samma kritik riktas. En avbildad rovfågel är i sig inget belägg för att jakt med dresserad falk eller hök förekommit. Dessa fågelmotiv har också redan avfärdads vid genomgången av runstenarna i kapitel 5.2.1. Inte heller de runstenar som möjligen haft en attackerande rovfågel - och ibland t.o.m. ett villebråd - kan knytas till jaktmetoden. Fågeln kan like gärna ha varit vild.
De för undersökningen relevanta avbildningarna utgörs av direkta jaktscener eller moment i anslutning till jakten. Runstenarna U 375, U 448, U 599 och U 855, bildstenen från Klinte sn, Gotland samt flöjeln från Grimsta, Spånga sn, Uppland visar samtliga en person till häst. I några fall har ryttaren rovfågeln på handen (Klintestenen och Grimstaflöjeln), och i andra fall står falken eller höken i begrepp att återvända till falkeneraren (U 375, U 448 och U 599). En sten (U 855) visar det ögonblick i jakten när bytet attackeras.
Bevisvärdet skall man likväl akta sig för att överbetona. Jaktmotiv på runstenar kan ha kopierats av konstnärer utan att de riktigt förstått bildens innebörd. De avbildningar som kan anses bekräfta jaktens förekomst förefaller emellertid så naturalistiskt återgivna, att den som gjort dem bör ha sett hur det gick till i verkligheten. Den största faran med den här gruppen av belägg är istället att motivet kan ha använts i egenskap av ett eftersträvet ideal. På stenen kan falk- och hökjakten ha avbildats för att markera rang och värdighet. Vidare kan djurmotiv över lag ofta knytas till Åsmund Kareson eller honom närstående ristare (Helmer Gustavsson, RAƒ, muntl. uppg.). den skolan har gärna lagt in djur lite här och var på sina ristningar. Att fågelmotiv gärna användes behöver inte betyda att jakt med rovfågel var vanligare i de trakter där t.ex. Åsmund verkade än i de områden där motiven saknas. Man bör också betänka att flera av runmästerna säkert var beresta och därmed kunde använda intryck utifrån i sitt skapande.
Kvantitativt är runstenarnas jaktmotiv inte användbara av ovan nämnde skäl. Däremot uttrycker de att falk- och hökjakten var känd och att den utövades - men inte i vilken utsträckning. Stenarna ger vidare upplysning om falkjaktens datering och sociala status.
5.3. Rovfågelsfynd i gravar
5.3.1. Rovfågelsfynd
Rrovfågelsfynden sker landskapsvis med socknarna i bokstavsordning. Gravarna är alltsa inte uppställda i kronologisk ordning. Benmängden anges i volym och/eller i vikt, beroende på vilka uppgifter som funnits tillgängliga. Generellt gäller dock att vikten utgör ca 2/3 av volymen. Mängderna är således jämförbara även om olika enheter använts. Under rubriken "Övriga gravgåvor" redovisas ett urval av fyndmaterialet från respektive anläggning. Syftet med denna högst ofullständiga presentation är endast att ge en grov bild av gravgåvornas karaktär och sammansättning. För vissa gravar anges den slutgiltiga tolkningen av de fragmentariska fynden, t.ex. hjälm, träns o.s.v., för andra de i praktiken mindre beståndsdelarna, t.ex. beslag, bronsfragment o.s.v., ännu ej tolkade till funktion. Redovisningens, på den här punkten, skiftande beskaffenhet är beroende av vilka uppgifter som funnits att tillgå.Utöver de funna beläggen presenteras även de gravar som undersökts i syfte att hitta rovfågelsben, men där resultaten blivit negativa. Dessutom ges exempel på tidigare bearbetningar med fågelbestämningar.
Småland
En benrik, men i övrigt fyndfattig, brandgrav från 900-talet finns tidigare analyserad. Den låg i Berga sn, Falnaveka (A 15). Bland de 25 l brända benen fanns häster, hund, nöt och svin men inga fåglar (Anderbjörk - Klingberg 1967, s. 105-110).
Fyndplats:
Gamleby, Gunnerstad, fornl. 60, A 1
Benmängd:
38 l brända ben
Gravlagd:
en man
Djuroffer:
häst, 3 hundar, nöt, får, svin (Friberg-Johansson 1978, s. 57). Enligt uppgift skulle därutover ett ben från vardera en älg och en trana finnas med, men denna bestämning har inte kunnat verifieras. Vidare fanns 2 tamgäss, and, höns, duvhök, berguv
Övriga gravgåvor:
bl.a. hjälm, sköld, svärd, ringbrynja, 3 snabelbägare, spelbrickor av elfenben (Friberg-Johansson 1978, s. 59)
Datering:
vendeltid, troligen 600-tal
Södermanland
Fyndplats:
Huddinge sn, Vårby, fornl. 35B, A 32
Benmängd:
5 kg/ 8 l brända ben
Gravlagd:
2 st; en kvinna och en man, båda mellan 40-60 år
Djuroffer:
häst, hund, får, svin, höns, duvhök (Iregren 1972, s. 186)
Övriga gravgåvor:
bl.a. 2 st svärdshjalt av horn, glasflusspärlor (Ferenius 1971, s. 51)
Datering:
600-tal (Ferenius 1971, s. 51)
Fyndplats:
Spelvik sn, Landshammar, fornl. 36, grav A
Benmängd:
52 kg/ 77 l brända ben
Gravlagd:
en man, 30-40 år
Djuroffer:
3 hästat, 9 hundar, 5 nöt, 10 svin, 6 får, 2 höns, gås, berguv, duvhök, pilgrimsfalk, gädda, torsk, sik braxen (Vretemark 1982 a)
Övriga gravgåvor:
bl.a. hjälm, svärd, sköld, ringbrynja, spelbrickor, minst 3 glaskärl varav i snabelbägare, åtskilliga beslag och söljor (Lamm 1962, s. 277-299)
Datering:
600-tal (Lamm 1962, s. 292)
Fyndplats:
Vansö sn, Husby, fornl. 59, "Ingjaldshögen"
Benmängd:
ca 60 l brända ben
Gravlagd:
en man
Djuroffer:
häster, hundar, katt, får, nöt, svin, höns, gås, änder, duvhök, berguv, gädda (Vretemark, pågående analys)
Övriga gravgåvor:
bl.a. stort antal bronsfragment, smälta och tillböjda stycken av bronsbleck, bronsbrickor, spelbrickor, glasskål, tärningar (Lindqvist 1936, s. 185-198)
Datering:
800-tal (Lindqvist 1936, s 234)
Fyndplats:
Östertälje sn, Karleby, fornl. 1, A 15
Benmängd:
ca 5 l brända ben. Endast ca 1 l återfanns i magasinet varför inte hela graven kunnat analyseras.
Gravlagd:
en man, vuxen
Djuroffer:
häst, hund, berguv
Övriga gravgåvor:
bl.a. bronsfragment, glasskål, spelbrickor (Agneta Bennett, RAƒ, muntl. uppg.)
Datering:
700-800-tal (Agneta Bennett, RAƒ, muntl. uppg.)
Ytterligare ett par benrika sörmländska gravar analyserades i sökandet efter rovfågelsben. A 22 på Karlebygravfältet, fornl. 1 i Östertälje sn - d.v.s. ett gravfält där rovfågel redan belagts (se ovan) - innehöll 14,5 l brända ben från en man - 20-30 år -, häst, hund, katt, nöt, svin, får, höns samt gås. Några falkar eller hökar fanns dock inte. En rik vapengrav, A 18, från Grönsta-Svista, Eskillstuna, fornl. 517, innehöll 9 l brända ben från en äldre man, häst, 2 hundar, får samt höns.
Fyndplats:
Överselö sn, Algö, fornl. 120, inget A-nr
Benmängd:
ca 50 l brända ben
Gravlagd:
en man
Djuroffer:
häster, hundar, får, svin, duvhök, pilgrimsfalk (Sabine Sten, muntl. uppg.)
Övriga gravgåvor:
bl.a. glasskål, spelbrickor, tärning, bronsskållor, bronssmältor, dryckeshornbeslag, ornerad benpärla (ännu ej registrerat)
Datering:
600-tal
Uppland
Fyndplats:
Kalmar sn, Viby, fornl. 33, A 1
Benmängd:
ca 65 l brända ben
Gravlagd:
en man, 40-50 år
Djuroffer:
5 häster, 6 hundar, katt, nöt 2 får, svin, höns, gås, berguv, duvhök, torsk (Sten 1983 a)
Övriga gravgåvor:
bl.a.björn- och loklor från pälsar, spelbrickor, glasbägare, spikar (möjligen från läderklätt skrin), bronsbleck, silverbeslag, guldbleck, flätad guldring (Kenneth Svensson, RAƒ, muntl. uppg.)
Datering:
ca 630-640 (Arrhenius 1980, s. 36)
Fyndplats:
Gamla Uppsala sn, Valsgärde, fornl. 209, Valsgärde 7
Benmängd:
obrända ben, ingen mängduppgift
Gravlagd:
en man (inga ben bevarade)
Djuroffer:
4 hästar, hund, 5 nöt, 5 svin, 3 får, get, orre, and, 2 gäss, järpe, fjällugla, gädda (Arwidsson 1977, s. 104-106)
Övriga gravgåvor:
bl.a. hjälm, 3 sköldar, 2 svärd, 2 huggknivar, lans, pilspetsar, sadel, seltyg, hundkoppel, kittel, grytgaffel, stekspett, 3 dryckeshorn, träskålar, yxa, spelbrickor, tärningar, textilier (Arwidsson 1977, s. 15-20; Lundström 1980, s. 74
Datering:
ca 600-630 (Arrhenius 1980, s. 36)
Fyndplats:
Gamla Uppsala sn, fornl. 123, Västhögen
Benmängd:
endast ca 0,5 l brända ben finns kvar. Resterande mängd är återbegravd i högen.
Gravlagd:
minst 2 människor, en man och en kvinna, båda 20-35 år. Eftersom inte hela benmängden kan undersökas är antalet gravlagda inte möjligt att faställa.
Djuroffer:
häst, minst 2 hundar, får svin, nöt, höns (tupp), duvhök. Hur många djur av varje art som offrats går inte att fastställa
Övriga gravgåvor:
b.a. svärdsknapp i guld med cloisonnée (Arrhenius 1963, s. 225-245), guldtråd, guldfiligran, flera cloisonnéearbeten, bronsbleck, spelbrickor av elfenben, glasbägare, pseudokaméer (Lindqvist 1936, s. 234)
Datering:
500-talets andra hälft (Lindqvist 1936, s. 234)
Fyndplats:
Gamla Uppsala sn, fornl. 123, Östhögen
Benmängd:
endast ca 0,5 l brända ben finns kvar. Resterande mängd är återbegravd i högen. Tyvärr har benmaterialet inte kunnat återfinnas. Därför kan de äldre uppgifter som finns om benmaterialets sammansättning inte kontrolleras eller kompletteras.
Gravlagd:
minst en vuxen person (Lindqvist 1936, s. 207 f)
Djuroffer:
häst, hundar, nöt, får. "Dessutom förekomma brända kloleder m.m. av en fågel, troligen en rovfågel ungefärligen av en duvhöks storlek. Enligt en vid grävningen av Sundevall gjord anteckning på ett bevarat orginalkonvolut skulle de härröra fråm 'Falcon palumbarius'. Någon säker bestämning av arten torde emellertid icke vara görlig." (Lindqvist 1936, s. 206). Sundevall har säkert inte misstagit sig då rovfågelsklor är mycket karakteristiska. Att klorna härrörda från en duvhök får anses som mycket troligt.
Övriga gravgåvor:
bl.a. guldfiligran, cloisonnéearbeten, pressbleck av silver och brons, diverse bronsföremål, spelbrickor, glaskärl (Lindqvist 1936, s. 168-176)
Datering:
tidigt 500-tal (Lindqvist 1936, s. 234)
Fyndplats:
Spånga sn, Rinkeby, fornl. 178, A 5
Benmängd:
15 kg brända ben
Gravlagd:
2 st; ett barn, 0-1 år, samt en vuxen person
Djuroffer:
3 häster, 3 hundar, 2 får, 2 nöt, 2 svin, katt, duva, höns, gås, berguv, duvhök (Sten 1979, 1983 b)
Övriga gravgåvor:
sköldbeslag, bronsskållor, snabelbägare, tärning, spelbrickor, pärlor (Bjuv, rapport, SSM) Därtill finns holk till spjutspets, dryckeshornsbeslag samt ännu ett glaskärl (Anita Bjuv, SSM, muntl. uppg.)
Datering:
600-tal (Anita Bjuv, SSM, muntl. uppg.)
Fyndplats:
Spånga sn Rissne, fornl. 190, A 5
Benmängd:
ca 6 l brända ben
Gravlagd:
en man ?, 18-20 år
Djuroffer:
häst, 2 hundar, katt, 2 får, svin, duvhök, (Vretemark 1981 b)
Övriga gravgåvor:
bl.a. arabiska silvermynt, 2 torshammarringar guldfoliepärla, pärlor av bergskristall, järnkittel, bronsknappar, spelbrickor av glas och jet, bronsbleck, bronsbeslag (Carin Claréus, RAƒ, muntl. uppg.)
Datering:
900-tal (Carin Claréus, RAƒ, muntl. uppg.)
Fyndplats:
Täby sn, Arninge, fornl. 75, A 3
Benmängd:
ca 90 l brända ben
Gravlagd:
5 st; en kvinna. 18-25 år, tre män, 25-35, 30-40 respektive äldre än 50 år samt en ej könsbestämd, 25-40 år
Djuroffer:
7 hästar, 11 hundar, 2 kattor, 3 får, get, svin, nöt, 2 höns, gås, kricka, stare, duvhök, berguv, abborre, gädde, mört (Vretemark 1982 c)
Övriga gravgåvor:
bl.a. loklor från päls, fågelägg, arabiska silvermynt, cloisonnéearbeten, brynjeringar, rikligt med bronsfragment som ännu inte är färdigkonserverade och utvärderade
Datering:
800-900-tal
Fig. 5. Klor hittas ofta hela i brandgravarna.
Rovfågelns klo är som synes lätt att skilja från däggdjurens.
Fyndplats:
Vallentuna sn, Rickeby, fornl. 27b, A 1
Benmängd:
32 l brända ben
Gravlagd:
en man, 40-50 år
Djuroffer:
häst, 4 hundar, nöt, 4 får, 4 svin, trana, höns, orre, järpe, 3 gäss, berguv, duvhök, sparvhök, 2 pilgrimsfalkar (Vretemark 1982 d)
Övriga gravgåvor:
bl.a. hjälm, svärd ?, sköld ?, bälte, rembeslag, mängder med bronsfragment, spelbrickor, 3 tärningar varar en runristad (för denna se Gustavsson 1982), glaskärl (Sjösvärd 1982)
Datering:
tidigt 600-tal (Sjösvärd 1982)
Fyndplats:
Vendel sn, båtgravfältet saknar fornl.nr., Vendel III
Benmängd:
obrända ben, ingen mängduppgift
Gravlagd:
en man (inga ben bevarade)
Djuroffer:
3 hästar, 4 hundar, 2 nöt, 2 får, svin, trana, gås, anka, berguv, islandsfalk, en obestämd fågel (Stolpe - Arne 1912, s. 19-20). Stolpes bestämningar är troligen till viss del felaktiga. Anka, d.v.s. en tam and, är nära nog omöjlig att skilja från vildformen gräsand. Stolpe har velat tolka samtliga fåglar i graven som tama och därfor blev nog anden en anka. Falken har han sannolikt också felbestämt (se nedan s. ). Fågelbenen från graven har dessvärre inte kunnat återfinnas och får nog betraktas som förkomna. Bestämningarna har därför inte kunnat kontrolleras. Som framgår ovan fanns det även en fågel av okänd art i graven, och den lär tyvärr förbli obestämd.
Övriga gravgåvor:
bl.a. pilar, betsel, stigbyglar, hundhalsband, grytgaffel, spelbrickor, knivar, beslag (Stolpe - Arne 1912, s. 20-24; Lundström 1980, s. 36
Datering:
ca 720-750 (Arrhenius 1980, s. 36)
Sammantaget finns förhållandevis många osteologiska analyser gjorda på uppländskt material. Dock finns inga uppgifter om rovfågelsfynd utöver dem som redan nämts. Lundagravfältet, Lovö sn, fornl. 27, tillhör de få totalundersökta gravfält där fågelmaterialet är nära nog fullständigt artbestämt. Mer än hälften av gravarna innehöll ben av fåglar. En överväldigande majoritet av dem har artbestämts till höns, men där finns även kaja och trana. Några rovfåglar har däremot inte påträffats (Vretemark 1979 a, 1979 b, 1980, 1981 a, 1983). Inte heller i material från andra gravfält på Lovö har rovfåglar kunnat påvisas (Iregren 1970, s. 101; Vretemark 1979 b, 1982 b).I Spånga sn finns, förutom de redan behandlade, ytterligare gravfält där fågelbestämningar har gjorts. Som exempel kan nämnas fornl. 67 - 6 gravar innehöll ben av höns -, fornl. 69 - 5 gravar med höns varav i också med gås - samt fornl. 70 - 4 gravar med höns, 1 med andfågel (Ekman, odaterat analysprotokoll).
Ottarshögen i Vendel sn innehöl ca 10 l brända ben. Dessa är tidigare genomgångna (Lindqvist 1936, s. 192-194). ƒldre bearbetningar är dock emellanåt ofullständiga och därför gjordes en kompletterande analys. Benen visade sig härröra från en man och en kvinna, 3 hundar, får, svin samt gås. Några rovfåglar påträffades inte.
Västergötland
Från detta landskap finns inga kända rovfågelsfynd. Antalet grävda yngre järnåldersgravar är förhållandevis få. Dimbogravfältet (Ekelund-Prästgården, fornl. 6-7) är med sina ca 270 anläggningar Västergötlands största från yngre järnålder. Fyra gravar är utgrävda. De innehåller alla, för västgötska förhållanden, mycket ben. En av gravarna, A 10 med ca 5 l brända ben, analyserades i hopp att hitta rovfågelsben. Benmaterialet var visserligen intressant, men några rovfåglar - eller fåglar överhuvud taget - hittades inte. Benen visade sig härröra från en man, som i 20-30 års åldern dödats genom minst ett par krafttiga hugg i skallen. Med sig på likbålet hade han fått en häst och en hund samt några biter fårkött.Inte heller de gravar från Kymbo sn, Backgården, fornl. 4, som analyserades innehöll några fågelben. A 3 var en skelettgrav och, som brukligt är, tom på djurben. A 2 innehöll däremot ca 2 l brända ben. Dessa härrörde från en man - äldre än 50 år - och en kvinna - 20-35 år -, en mellanstor hund och en häst.
Benmaterialet i några nyligen grävda gravar från Larv sn, fornl. 25, har också analyserats. I en av dessa - A 2, som var en kvinnograv - påträffades ett hönsben. I övrigt fanns inga rester av fåglar. Höns har också påträffats t.ex. i Öglunda sn, Stommen, fornl. 35, A 292 (Sellstedt 1964).
Några tidigare eller nyfunna belägg för falk- och hökjaktens utövande i form av rovfågelsben i gravar föreligger alltså inte från Västergötland.
Västmanland
En benrik grav från Munktorp sn, Viby, fornl. 276 (A 3), analyserades. Graven innehöll 11,5 brända ben, d.v.s. ca 16 l. Djurbenen visade sig härröra från häst, hund, svin, får samt nöt. Några fågelben återfanns inte.Ytterligare en större grav från landskapet finns analyserad. A 20 från Hamre, Badelunda sn vid Västerås innehöll ca 12 l brända ben. Dessa var från häst, 2 hundar, får, svin, 2 höns samt en vuxen man (Jonsson, odaterat analysprotokoll).
Några fynd av rovfåglar i gravar är inte kända från landskapet.
Östergötland
I Hagebyhöga sn, Aska Frälsegård, finns några rika gravar som T.J. Arne grävt (Arne 1932, s. 68 ff). Redan vid utgrävningen hade fågelben uppmärksammats i en av dem. Denna grav jämte ytterligare en analyserades. A 1 innehöll drygt 2 kg brända ben av en kvinna i åldern 30-50 år, en häst 2 hundar samt ett får. I A 2 fanns ca 3 kg brända ben. Också denna var en kvinnograv med samma djurarter som A 1, men här fanns också helt riktigt ben av fågel. Dessa härrörde dock inte från några rovfåglar utan kunde bestämmas till höns.Några tidigare kända fynd av falkar eller hökar i gravar finns inte från Östergötland.
5.3.2. Rovfågelsfyndens källvärde
Fynd av rovfågelsben i gravar är utan tvekan den bästa källan till kunskap om rovfågelsjakten under den tid som djuroffer företogs vid bålbränning eller gravsättande. Att rovfåglarna verkligen varit dresserade till jakt, och inte vilda, finns ingen anledning att betvivla. Rovfåglar företräds av förhållandevis många arter i Sverige, men helt uppenbart är det några få av arter är desamma som omnämns i jaktsammanhang i samtida historiskt material på kontinenten ger ytterligare stöd för tolkningen (se vidare kap. 6.4.). Vid sidan av de dresserade jaktfåglarna hittas nästan alltid andra fåglar. Det är i huvudsak and- och hönsfåglar. Tillsammans representerar de rovfågelsjaktens vanligsta byten, och följdaktligen är den mest sannolika tolkningen att de också symboliserar dessa.Rovfågelsfynden som källa till falk- och hökjakten har många fördelar framför de andra, ovan behandlade, källgrupperna. Föremål med rovfågelsmotiv kan vara tillverkade långt ifrån den plats där de sedan upphittats. På samma sätt kan runstenarnas motiv vara hämtade från andra håll och således finnas på stenar i ett område där jakten inte utövades. Rovfågelsfynden kan däremot fixeras i tid och rum. De är påtagliga fysiska belägg för att jakten förekommit inom det område där fyndet gjorts, och att den person som fått dessa "jaktredskap" med sig i graven verkligen själv känt till och utövat jakten. Därmed kan rovfågelsbenen i gravarna också avslöja vilka det var som ägnade sig åt falk- och hökjakt.
Benfynden av rovfåglar ger vidare en uppfattning om jaktmetodens kronologiska utveckling över ett längre tidsintervall. Samma källgrupp kan nämligen användes under hela yngre järnåldern, fram till skelettgravskickets införande då djuroffren upphör.
5.4. Sammanfattning av nyfunna och tidigare kända belägg
Den ovan gjorda redovisningen innefatter - bortsett från de litterära beläggen - 22 godkända bekräftelser på att jakt med dresserad rovfågel bedrivits i Sverige under yngre järnålder. Beläggen fördelar sig enligt följande:
Avbildingar
Rovfågelssfynd i gravar
nyfunna
tidigare kände och publicerade
nyfunna
tidigare kända och publicerade
Uppland
-
5
7
3
Södermanland
-
-
4
1
Småland
-
-
1
-
Gotland
-
1
-
-
Endast till den tredje gruppen - rovfågelsfynd i gravar - har nya belägg kunna fogas. Där är det själva jaktredskapet, nämligen rovfågeln, som hittats. Några andra föremål som kan knyttas til falk- och hökjakten har inte påträffats. Falkenerarens handskar och jaktfågelns fotremmar är av organiskt material och därför borta. Säkert har dessa ofta haft utsmyckningar av mer bestående material, men de är idag svåra att komma åt. Om fågeln också under förhistorisk tid varit försedd med fotbjällra (se ovan s. 8) borde denna kunna återfinnas bland fynden. Bjällror av järn till hästmunderingar finns registrerade från Norrland och östra Mellansverige. Dessutom finns fynd av bronsbjällror i barngravar i Birka där de tolkats som leksaker (Gräslund 1972-73, s. 169, 171). Hästarna och hundarna, som i samtliga fall förekommer tillsammans med rovfåglarna i gravarna, kan naturligtvis ses som hjälpmedel till jakten. I sig är de dock ingen indikation på att man jagat med falk eller hök.
6. DISKUSSION AV UNDERSÖKNINGSRESULTATEN
6.1. Datering
Såväl H. Jankuhn (1960, s. 32) som K. Lindner (1976, s. 169) har menat att falk- och hökjakten i Sverige bara tillfälligt utövats på 700-talet för att sedan falla i glömska. Först på 1000-talet skulle jaktmetoden - enligt deres teorier - ha fått ordentligt fotfäste i landet. Mellan rovfågelsfynden i båtgravarna och runstenarnas jaktmotiv skulle en lucka på nära 250 år - som saknar belägg - markera en period då falk- och hökjakten inte utövades. Både Jankuhn och Lindner bortsåg i sina resonemang från att fågelsbeståndet i brandgravarna var i det närmaste helt outforskat. Att rovfågelsfynden från Vendel och Valsgärde tidigt blev kände berodde på att benen var obrända och därfor lättare kunde identifieras. Dock framstår det tidiga skelettgravskicket i båtgravarna som undantag, i ett område där brandgravskicket var fast förankrat. En överväldigande majoritet av befolkningen kremerades. Därför är det brandgravarnana och innehållen i dessa som mer generellt representerar befolkningens andliga och materiella status. Djuroffer och övriga gravgåvor kan emellertid visa på en stor överensstämmelse mellan dessa två - till synes - vitt skilda gravskick.Av såväl den i kapitel 5 gjorda presentation som tabell 1 framgår att rovfågelsfynden i brandgravarna fördelar sig jämt över en tidsperiod på nära 500 år. Tillsammans med fynden i båtgravarna täcker de i stort tiden 500-1000 e. Kr. Brandgravarna binder samman de tidigare kända fågelfynden i båtgravarna med runstenarnas jaktmotiv från 1000-talet. Därutover finns sagorna och skaldedikterna, men de är svårare att passa in p tidsskalan. Säkrast omtalar de förhållanden under den slutande förhistoriska tiden. Jaktmetoden kan således följas under 600 år. En obruten kontinuitet genom yngre järnålder in i medeltid kan säkras genom fågelbenen i brandgravarna.
När jakt med dresserad rovfågel börjar utövas i Sverige är svårara att komma åt. Gravfynd som källa till falk- och hökjakten är endast användbara under den tid som djur lagts med vid kremation eller jordande. Från äldre järnålder kan djurben bara undantagsvis återfinnas bland de brända benen eftersom djuroffer inte fåoretogs vid bålbränningen. Först under folkvandringstid blir det en allmänt utbredd sed, till en början i blygsam skala med en eller ett par arter representerade. Under vendel- och vikingatid blommar djuroffrandet upp och tar sig stundom rent extrema uttryck (se tab. 2). Det är således först fr.o.m. 500-talet som gravarna kan användas för att spåra rovfågelsjaktens utövare.
Falk- och hökjakten i Västeuropa tycks ha varit väl etablerad redan på 400-talet (se ovan s. 11). Troligen har man där under 300-talets andra hälft börjat tämja rovfåglar till jakt. De äldsta beläggen i Sverige är duvhöksbenen i Uppsala Högar från 500-talet. Förhållandena under 400-talet kan vi inte komma åt. Sannolikt har falk- och hökjakten börjat utövas sporadiskt i Sverige omkring 400-talets slut/500-talets början. Ottarshögen, som är ungefär samtida med Uppsala Högar, saknar rovfågelsben. Senast runt 600 e. Kr. förefaller bruket att jaga med dresserad falk och hök vara fullt etablerat. Till 600-talet kan inte mindre än 8 gravar med rovfågelsben knytas. Under fölljande 3 sekler ka nen jämn frekvens av bekräftelser på jaktmetoden följas i gravmaterialet.
6.2. Jaktmetodens sociala status
Den relativt stora mängd rovfågelsfynd som gjorts i gravar från Mälardalen ger möjlighet att skapa en bild av i vilka fyndsammanhang rovfåglar påträffat. Tillsammans med falk- och hökjakten som motiv i konsten och omnämnanden i de litterära källorna frammanas bilden av jakten som en sport och ett tidsfördriv, förbehållet ett övre samhällsskikt.Tabell 2. Benmängd i gravar med rovfågel. För närmare uppgift om fyndlokal, se kapitel 5.3.
Gamleby, Sml
38 l brända ben
Huddinge, Sö
8 l "
Spelvik, Sö
77 l "
Vansö, Sö
60 l "
Östertälje, Sö
5 l "
Överselö, Sö
50 l "
Kalmar, Up
65 l "
Västhögen, Up
okänd totalmängd, brända ben
Östhögen, Up
okänd totalmängd, brända ben
Valsgärde 6, Up
ingen uppgift, obrända ben
Valsgärde 7, Up
ingen uppgift, obrända ben
Spånga, fornl. 178, Up
22 l brända ben (omvandlat från viktuppg.)
Spånga, fornl. 190, Up
6 l "
Täby, Up
90 l "
Vallentuna, Up
32 l "
Vendel III, Up
ingen uppgift, obrända ben
Gravar med rovfågelsben är genomgående mycket benrika. Av 11 brandgravar med uppgifter på totalmängd har 8 mellan 20 och 90 l brända ben. Övriga 4 har mellan 5 och 10 l (tab. 2). Benmaterial på mer än 20 l visade sig i samtliga kontrollerade fall rymma ben från falk eller hök. Det här säger oss att betydande djuroffer ingått i begravningscermonielet. Gemensamt för såväl de benrika brandgravarna som de obrända båtgravarna är förekomsten av häst och hund; ofta flera individer. I t.ex. Täby-graven återfanns ben från hela 7 hästar och 11 hundar av skiftande storlek och kroppskonstitution. Utöver häst och hund finns, med några undantag, även får, nöt och svin; också dessa vanligen representerade av flera individer. Katt är företrädd i de vikingatida gravarna samt i en vendeltida. Till offren av däggdjur kan fogas en mängd fåglar och även fisk (tab. 3 och 4).
De offrade djuren representerar säkerligen ett mycket stort värde. Man föreställer sig att de efterlevande gjort en betydligt större försakelse när de låtit t.ex. 7 hästar gå upp i rök, än när de lagt den dödes vapenutrustning på bålet. Det är naturligtvis inte bara svårt, utan helt omöjligt, att relativt värdera de olika gravgåvorna. Dock är det helt uppenbart att de som avstått från 7 hästar eller 21 nötdjur, får och svin, måste ha haft gott om djur, eftersom en sådan åderlåtning av husdjurstocken varit möjlig. Då stora djurbesättningar kräver betydande arealer för bete och slåtter, förefaller de som hedrats med dessa överdådiga djuroffer också ha haft stora jordegendomar.
Den tränade falken eller höken representerar naturligtvis i sig ett betydande värde. Som framgick av kapitel 3 krävs stora arbetsinsatser under såväl tämjning som dressyr liksom för att sköta den fullärda jaktfågeln. Mycket kunskap, tid och tålamod har alltså investerats i den falk eller hök man sedan offrar på bålet. Fågelns ägare måste antingen själv haft närmast obegränsat med tid för skötsel och träning eller också haft folk i sin tjänst som skött den detaljen. Det sista alternativet är kanske det troligaste.
Bland övriga gravgåvor finns också flera beröringspunkter mellan gravar med rovfågelsben. Gemensamt för samtliga är att gravgodset kan betraktas som rikt, t.o.m. påfallande rikt. Exklusiva hantversktekniker som cloisonnée- och filigranarbeten ges ett flertal prov på. Ofta visar föremålen på långväga handelskontakter. I merparten av gravarna finns delar till vapenutrustningar, och troligen kan vapendetaljer hittas i fler vid en noggrannare genomgång av ospecifiserade metallfragment. Glaskärl och spelbrickor förekommer allmänt. De senare är oftast av ben eller horn, men i några fall även av elfenben, glas eller jet. Tillsammans med spelbrickorna hittas oftast tärningar. Att den döda givits ett brädspel förstärker bilden av en person som haft tid och möjlighet att ägna sig åt förlustelser av den typ som spel och falkjakt representerar.
Själva gravkonstruktionen har i samtliga fall också givit en antydan om den gravlagdes samhälleliga status, Endast gravarna i Hudding och Östertälje var av blygsammare mått. En framträdande plats i terrängen markerade likväl en social särställning (Ferenius 1971, s. 103; Agneta Bennett, RAƒ, muntl. uppg.). Övriga gravar, exklusive båtgravarna, var högar eller jordblandade rösen av betydande format.
Den avlagdes kön har på osteologtisk väg fastställts i 11 av de 16 gravarna (tab. 3). Resterande fem är de tre båtgravarna - där inga ben fanns bevarade -, Uppsala Östhög - från vilken benen inte kunnat återfinnas - samt graven i Spånga, fornl. 178 - där en könsbestämning på den vuxnes ben inte låtit sig göras. Den sistnämnda innehöll även ben från ett spädbarn. Alla fem gravarna kan dock utifrån gravgodsets sammansättning bestämmas till mansgravar. De 11 osteologiskt könsbestämda anläggningarna innehöll samtliga män. Tre av gravarna har dessutom visat sig gömma benrester från flera människor. I Huddingegraven hade både en man och en kvinna gravlagts. I Uppsala Västhög fanns likaså ben från minst en man och en kvinna; antalet gravlagda kan inte fastställas eftersom inte hela benmängden funnit tillgänglig för analys. Täbygraven skiljer sig i detta avseende markant från de andra gravarna, genom att ben från hela 5 människor återfanns i materialet. Tre av dem visade sig vara män, en var kvinna och en kunde inte könsbestämmas. Till vems ära graven anlagts, och de betydande offren gjorts, kan inte med säkerhet avgöras, men kanske är det den äldre mannen. De övriga fyra - som alla är yngre än 40 år och alltså i fullt arbetsför ålder - kan tolkas som människooffer (Vretemark 1982 c). Att tjänare fått följa med i graven är ett accepterat faktum i andra delar av det germanska kulturområdet (se t.ex. Seger 1913-15, s. 337; Müller-Wille 1980, s. 154).
Den förhistoriska jakten med rovfågel i Sverige framträder således som en klart mansdominerad sport. Inga rovfågelsben påträfades i någon grav som var anlagd för enbart en kvinna. På kontinenten finns dock kvinnogravar med bl.a. sparvhök, som tillsammans med uppgifter i historiskt material bekräftar att även kvinnor tagit del av jakten. Att tanken på kvinnor som jagar med dresserad rovfågel inte var orimlig här heller antyds av det faktum att Brynhild i Sigurdskvädet bl.a. önskade sig två hökar på likbålet (se ovan s. 15). Under historisk tid har kvinnor i Sverige helt säkert deltagit i jakten. Bekant är t.ex. Sébastien Bourdons praktfulla ryttarporträtt av drottning Kristina. Hon eskorteras där av en falkenerardräng som bär på en falk med huvudhätta (kopia i Uppsala Universitets porträtt- och tavelsamling).
Tabell 3. Översikt över osteologiska bestämningar. Fågelarter presenteras närmare i tabell 4. Könsbestämningar enbart på fyndmaterialets sammansättning har satts inom parentes. För fyndlokal, se kap. 5.3.
Fyndplats
Gravlagd
Häst
Hund
Får/Get
Nüt
Svin
Katt
Rovfåglar
Övriga fåglar
Gädda
Abborre
Torsk
Braxen
Mört
Sik
Gamleby, Sml
M, vuxen
1
3
1
1
1
2
4
Huddinge, Sö
M, 40-60 år
K, 40-60 år1
1
1
1
1
Spelvi k, Sö
M, 30-40
3
9
6
5
10
3
3
1
1
1
1
Vansö, Sö *
M
x
x
x
x
x
x
x
x
x
Östertälje, Sö
M, vuxen
1
1
1
Överselö, Sö *
M
x
x
x
x
x
x
Kalmar, Up
M, 40-50
5
6
2
1
1
1
2
2
1
Valsgärde 6, Up
(M)
2
3
6
1
4
1
2
1
Valsgärde 7, Up
(M)
4
1
3
5
5
1
3
1
Västhögen, Up
M, 20-35
F, 20-35x
x
x
x
x
x
x
Östhögen, Up
(M), vuxen
x
x
x
x
x
Spånga, fornl.
178, Up(M), vuxen
- 0-13
3
2
2
2
1
2
3
Spånga, fornl.
190, UpM, 18-25
1
2
2
1
1
1
Täby, Up
F, 18-25
M, 25-35
M, 30-40
M, 50
- 25-407
11
4
1
1
2
2
5
1
1
1
Vallentuna, Up
M, 40-50
1
4
4
1
4
5
7
Vendel, Up
(M)
3
4
2
2
1
2
3
* pågående analys
Ser vi till falk- och hökjaktens sociala bindning utifrån litterära källor och avbildningar syns en klar överensstämmelse med den bild gravmaterialet skapat. I de litterära beläggen förekommer dresserade falkar och hökar i samband med kungar, hövdingar och hjältar av olika slag. Överhuvud behandlar den norröna litteraturen mestadels det övra samhällsskiktet. I konsten, framför allt som motiv på runstenar, används falkjakten troligen delvis som ett attribut för att markera hög social status.
6.3. Geografisk spridning
Av 22 belägg på falk- och hökjaktens utövande återfinns 20 i Södermanland och Uppland (fig. 6). Fördelningen ger säkert en något skev bild av de verkliga förhållandena. Tillgången på, för undersökning, lämpligt material skiftar nämligen från landskap till landskap.Den första källgruppen - de litterära beläggen - kan inte knytas till speciella områden, och säger därför inget om jaktmetodens utbredning. I den andra gruppen - avbildningarna - finns sex motiv som bekräftar att metoden varit känd; fem är uppländska, ett är gotländskt. Att avbildningarna som källa till rovfågelsjaktens geografiska spridning endast kan användas i positiv bemärkelse, framgår med önskvärd tydlighet genom utbredningen av runstenar med falkjaktsmotiv. Av alla Sveriges runstenar är det bara några uppländska som återger säkra scener ur jakten. De sörmländska stenarna äger inga sådana motiv trots att man - att döma av rovfågelsben i gravar - haft dresserade falkar och hökar i landskapet under yngre järnålder.
Fig. 6. De funna beläggens geografiska spridning. o = rovfågelsben i grav. x = avbildning av scen ur falk- och hökjakt
På samma sätt visar rovfågelsbenen i gravarna var i landet jakten utövades. Fynd i en småländsk, fem sörmländska och 10 uppländska gravar bekräftar jaktmetodens förekomst i dessa landskap. Däremot är det inte möjligt att avgöra i vilka områden rovfågelsjakten inte bedrevs. Först när representativa - såväl kvantitativt som kvalitativt likvärdiga - material från ett större område finns tillgängliga och analyserade, kan säkra slutsatser dras om jaktmetodens utbredning.
I gravar från Östergötland och Västmanland finns ännu inga kända rovfågelsfynd. Antalet osteologiska analyser är dock lågt. Från dessa landskap finns ett flertal benrika gravar som, mot bakgrund av förhållandena i Mälardalen, kan tänkas rymma falk- eller hökben. För Östergötland kan t.ex. vapengraven från Solberga, Askeby sn (SHM 21921) från 700-talet med ca 12 l brända ben, vara värd att kontrollera.
För Västergötlands del är utgångsläget betydligt sämre. Stora, och i det här sammanhanget lämpliga material, finns inte att tillgå från landskapet. Antalet grävda yngre järnåldersgravar är också förhållandevis litet. Ingen av de västgötska gravar som har analyserats är av den karaktären att rovfågelsfynd är att vänta utifrån de erfarenheter som undersökningen givit. Motsvarande gravar i Mälardalen innehåller inte heller några rovfågelsben. Dkjuroffrandet i "vanliga" gravar är annars av samma karaktär som i Mälardalen. De vanligaste husdjuren finns representerade. Däremot saknas ännu belägg för att djuroffer i större skala ägt rum i samband med bålbränningen. De västgötska storhögar som anses härröra från yngre järnålder - t.ex. Lumbers Hög i N. Vånga sn eller Larva Bäsing i Larv sn - skulle kanske, om de vore utgrävda, på den punkten kunna uppvisa paralleller till de undersökta storhögarna i Mälardalen. Men därom vet vi ännu inget.
Tills vidare kan således endast konstateras att jakt med dresserad falk och hök finns belagd i östra delen av Sverige. Mälardalen framstår som ett mycket starkt fäste för denna exklusiva jaktform.
6.4. Rovfågelsarter och jaktbyten
På et mycket övertygande sätt återkommer samma rovfågelsarter i grav efter grav, trots att andra bör ha funnits tillgängliga i markerna (tab. 4). Det antyder att jaktmetoden var väl etablerad och bredrevs enligt samma principer över ett större område. Pilgrimsfalk (Falco peregrinus), duvhök (Accipiter gentilis) och sparvhök (Accipiter nisus) finns säkert belagda i svenska yngre järnåldersgravar. Det är samma arter som omnämns i den germanska lagen Lex Baiuwariorum från 600-talet (se ovan s. 11). Under hela medeltiden var det dessa arter, jämte stenfalk, som ansågs lämpligast och oftast användes för jakt i Tyskland (Dalby 1965, s. xxvii).Den i särklass oftast förekommande dagrovfågeln är duvhöken som finns i 13 av 16 gravar med rovfågel. Sparvhök finns endast belagd i en grav och pilgrimsfalk i tre. I Vendel III ska en islandsfalk finnas (Stolpe - Arne 1912, s. 20), men denna bestämning är med största sannolikhet felaktig. Islandsfalken (Falco r. islandus) skiljer sig från nominatrasen jaktfalk (Falco r. rusticolus) genom att fjäderdräkten är ljusare med inslag av vitt mot jaktfalkens gråspräkliga. Skelettet uppvisar inga skillnader annat än att islandsfalken genomsnittligen är något större. En enstaka falk kan inte artsbestämmas utifrån storleken eftersom storleksintervallet för de båda falkarna sammanfaller. Islandsfalken finne - som namnet antyder - på Island. Först under 1100- talet, möligen under 1000- talet, började man exportera dem till kontinenten via Norge (KL 4 Falkar, sp. 144-145). Det är därför närmast otroligt att en islands-
falk skulle återfinnas i en 700- talsgrav i Uppland. Man kan vidare ifrågasätta om benen överhuvud härrör från en jaktfalk. En fågel som ska tämjas och dresseras till jakt skall helst tas direkt från boet (Tillisch 1949, s. 21). Det innebär att man uppsöka häckningslokalerna för att få tag på ungar. Jaktfalken häckar i den övre trädregionen i de skandinaviska fjällområdena, ofta på klippiga och otillgängliga platser. För upplänningarna, på 700-talet, torde jaktfalkens häckningslokaler ha varit okända. Däremot har de säkert sett jaktfalkar som uppeh¨llit sig i landskapet vintertid. Möjligheten finns naturligtvis att falken i Vendel III infångats i vuxen ålder. En sådan är emellertid betydligt vanskligare att tämja och dressera till jakt.Tabell 4. Fågelarter påträffade ingre järnåldersgravar. För närmare uppgifter om fyndlokal, se kapitel 5.3.
Fyndlokal
Pilgr.falk
Jaktfalk?
Duvhök
Sparvhök
Fjälluggla
Berguv
Stare
Duva
Gås
And
Trana
Höns
Orre
Järpe
Gamleby, Sml
1
1
2
1
1
Huddinge, Sö
1
Spelvik, Sö
1
1
1
1
2
Vansö, Sö
x
x
x
x
x
Östertälje, Sö
1
Överselö Sö
x
1
x
Kalmar, Up
1
1
1
1
Valsgärde 6, Up
1
1
1
Valsgärde 7, Up
1
1
1
1
Västhögen, Up
x
x
Östhögen, Up
x
Spånga, fornl. 178, Up
1
1
1
1
1
Spånga, fornl. 190, Up
1
Täby, Up
1
1
1
1
1
2
Vallentuna, Up
2
1
1
1
3
1
1
1
1
Vendel III, Up
1
1
1
1
1
* pågående analys
Stolpes artbestämning kan naturligtvis inte helt avvisas, men det faktum att han, trots att det är omöjligt att osteologiskt särskilja underrasen från nominatrasen, ändå fastslagit att falken var en islandsfalk ger vissa misstankar. Kanske har han, då han igenkände benen såsom falkben, bestämt dem vidare till islandsfalk för att skänka graven ytterligare glans. Islandsfalken är ju under hög- och senmedeltid, jämte grönlandsfalken, den värdefullaste av alla jaktfåglar (se t.ex. Tillisch 1949, s. 15). Troligare är måhända att falkbenen härrörde från en pilgrimsfalk. Denna falk var den mest använda på kontinenten och tillika den som värderades högst i de germanska lagarna från 500-600-talen då jaktfalken ännu inte börjat användas (se ovan s. 11). Eftersom benen är förkomna får dock bestämn ingen till jaktfalk kvarstå.
Pilgrimsfalk finns, som redan nämnts, i tre gravar, nämligen i Vansö sn och Överselö sn i Södermanland samt Vallentuna Uppland där t.o.m. två pilgrimsfalkar påträffades. Falken kräver, som redogjorts för i kapitel 3, stora öppna arealer när den jagar. Hökarna är därför lämpligare att använda i ett skogigt och kuperat landskap. Det visar siså helt följdriktigt at de dominerar i gravarna.
I Lex Baiuwariorum anges inte bara jaktfåglarna, utan också exempel på vad de jagade (se ovan s. 11). Där nämns tranor, vildgäs och vildänder. Hönsfåglar och duvor - som även tillhör rovfåglarnas naturliga byten - jagades också i stor utsträckning på kontinenten (Tillisch 1949, s. 53). De vilda fåglar som vid sidan av rovfåglarna påträffas i gravarna kan antas symbolisera vanliga byten vid falk- och hökjakten i Sverige under den aktuella tiden. Det är änderr av olika slag, gäss tranor, hönsfåglar som orre och järpe, duvor och starar (tab. 4). Av tamfåglar finns både tamhöns och tamgäss representerade. Om dessa givits den döde som färdkost eller om de är avsedda att användas vid rovfågelsdressyr kan inte avgöras.
Jakten på trana räknades som en av de förnämsta. Av flera av de germanska lagarna framgår att en rovfågel, som var tränad att slå tranor, var värdefullare än andra (se ovan s. 11). I Vendel III och Vallentunagraven, båda i Uppland, fanns ben av trana - i det första fallet vid sidan av en falk, i det andra två pilgrimsfalkar, en duvhök och en sparvhök. Detta är prov på rovfågelsjakten i sin mest fulländade form - när man lyckats träna fågeln att slå byten den i vilt tillstånd aldrig skulle ge sig på. Mannen i Vallentunagraven - med sina fyra dagrovfåglar och berguv - framstår genom tranfyndet än mer som den främste av de falkenerare gravfynden utpekat.
I 10 av de 16 gravarna fanns nattrovfåglar, sammanlagt nio berguvar (Bubo bubo) och en fjälluggla (Nyctea scandiaca). I samtliga fall utom två - Östertäljaegraven och Valsgärde 7 - förekommer ugglorna tillsammans med dagrovfåglar. Såväl fjällugglan som berguvarna kan tolkas som lockfåglar använda vid jakt. Här kan vi alltså spåra en annan jaktmetod som i Sverige möjligen är äldre än falk- och hökjakten. Till skillnad från falkar och hökar är ugglorna passiva medan jägaren får agera. Under antiken, och även senare, var det ett utbrett bruk att med hjälp av mindre ugglor locka till sig fåglar som sedan fångades med limstickor (se t.ex. Hougen-Åkerström 1974, s. 92ff; KL 1 Berguv, sp. 501; Lindner 1976, s. 164). Under de senaste århundradena har kråkskytte för uv förekommit som jaktform i Sverige, numera med uvatrapper som ersättning för riktiga ugglor.
I Sverige är det helt uppenbart berguven som kommit att användas till den här jaktformen. Fjällugglan i Valsgärde 7 får ses som ett mycket exotiskt undantag. Idén att anvåanda berguv som lockfågel har man naturligvis fått när man sett vilken uppståndelse den ovanliga synen av en uggla i dagsljus vållat bland andra fåglar. Genom att på dagen binda fast berguven lockade man fram nyfikna fåglar, t.ex. kråkor, som tog tillfället i akt att mobba en naturlig, för tillfället försvarslös fiende.
Fig. 7. Brända klor från duvhök (till vänster) och berguv. Duvhökens klo känns igen på den långt utdragna "tappen" på undersidan. Berguvens klo har ett trubbigare utseende och därtill en mycket speciell ådring på den hornbeklädda delen. Skala 2:1. Foto Mats Pettersson, SHM
Berguven behöver inte tämjas eller dresseras. Den kan fångas som vuxen, men blir naturligvis lättare att handskas med om den är van vid människor från tidig ålder. Att lockfåglarna inte behöver tas som ungar, gör också det märkliga fyndet av fjälluggla i Valsgärde 7 helt möjligt. Under vintrarna drar denna stundom söderut från häckningslokalerna i fjällregionen. Mannen som gravlagts i båtgraven kan alltså själv ha fångat sin fjälluggla i Uppland, även om de säkert var sällsynta gäster där.
I Sverige har man, vad det verkar, tidigt kombinerat de två vitt skilda jaktmetoderna. Den fastbundna berguven drog till sig de tilltänkta bytena. Därefter släpptes falken eller höken som slog de framlockade fåglarna. Det finns belägg på att man gjort just så vid jakt på glada i 1700-talets Frankrike (Tillisch 1949, s. 56 samt fig. 32,33). Några ugglefynd i gravar är inte kända utanför Sverige, och ugglor omnämns heller inte i sammanhang med falk- och hökjakten i samtida historiskt material i Västeuropa. Först under högmedeltid finns säkert belagt att ugglor använts på detta sätt på kontinenten (Dalby 1965, s. 129).
6.5. Kontinentala impulser
Fågelarterna som påträffas i de svenska gravarna är desamma, som allt sedan falkjaktens införande på kontinenten flitigast använts. Också beträffande jaktbytena syns en klar överensstämmelse. I synnerhet tranorna visar på säkra kontinentala influenser. Tranan var ett extra uppskattat byte genom att den bjöd motstånd. Därmed kryddades jakten med ytterligare ett spänningsmoment (KL 4 Falke- og högejagt, sp. 154).Hela den miljö som de dresserade rovfåglarna uppträder i, talar för livliga kontakter med omvärlden. Gravgåvornas rikedom antyder att falkjaktens utövare, i Sverige, i sin levnasstil inte skilde sig nämnvärt från det adliga skikt inom det frankiska området, för vilka falkjakten utgjorde något av ett socialt attribut. I gravarna hittas praktfulla utrustningar och kostbara importföremål, som visar att man hade de rätta ekonomiska förudsättningarna. Glasvarorna - som påträffats i nästen samtliga gravar med rovfågelsben - samt pseudokaméerna i Uppsala Västhög är exempel på föremål med säkerställt västeuropeiskt ursprung. Arabiska mynt, pärlor av bergkristall, spelbrickor av jet och elfenben är några av de föremål som antyder än avlagsnare handelskontakter.
Intensiteten i förebindelserna mellan Skandinavien och Central- och Västeuropa låter sig måhända bäst avläsas genom de starka strömningar på det konstnärliga planet, som kan spåras i fyndmaterialet. Djurornamentiken finns över större delen av Europa, från Alperna i söder till Skandinavien i norr. I gravarna med rovfågelsben finns flera prov på konsthantverkets mästerstycken med högklassig djurornamentik.
Det sätt på vilket falk- och hökjakt här komatt berivas, pekar mot ett västeuropeiskt ursprung. Det var inte bara en ny jaktmetod som introducerades. Rovfågelsjakten kan sannolikt även ses som en dal av en livsstil. Eftersom den tidigt förknippades med nobiliteten, blev den säkert också ett attribut som markerade rang och värdighet. Därmed framstod jaktutövandet som eftersträvansvärt, och kanske blev jakt med dresserad rovfågel något av en "modetrend", för de som hade råd och möjlighet.
Hur kunskapen om falkjakten spritt sig från Västeuropa till Sverige kan inte avgöras med säkerhet. Man blir naturligtvis inte en fullärd falkenerare bara genom att höra talas om eller kanske se dresserade falkar och hökar jaga. Insikt om hur tämjning, dressyr och skötsel går till är svår att förvärva. Nordbor kan ha vistats nere på kontinenten under en längre tid och där tillägnat sig de nödvändiga kunskaperna. Kanske har man även haft tränade jaktfåglar med sig hem. En annan måjlighet är att besökare, som behärskat jakttekniken och handlaget med fåglarna, av olika anledningar varit i Skandinavien och samtidigt förmedlat sitt kunnande. Man kan t.o.m tänka sig at stormän har haft utländska falkenerare i sin tjänst.
6.6. Konklusion
Jakt med dresserad falk och hök kan i Sverige tidigast beläggas från 500-talet. Troligen har jaktmetoden spritt sig hit från Västeuropa vid 400-talets slut/500-talets början. Rovfågelsjakten, som en viktig beståndsdel i den kontinentalgermanska överklassens livsstil, är ett uttryck för de livliga kontakter mellan Skandinavien och d en unga västeuropeiska kulturen som var för handen under vår yngre järnålder.Var i Sverige jakten först kom att utövas går inte att svara på med säkerhet, eftersom tillgången på källmaterial skiftar från landskap till landskap. I Uppland kan rovfågelsjakten emellertid beläggas redan på 500-talet. Möjligen kan den ha ut¨vats somtidigt i andra områden, men knappast nämnvärt tidigare, Senast i början av 600-talet torde jaktformen blivit fast etablerad i Mälardalen, där den sedan bedrevs med obruten intensitet under hela yngre järnålder in i medeltid. Tidigt har den sannolikt ochså kommit att utövas i Småland och troligen även i övriga delar av östra Mellansverige med Gotland. Om landets västra delar kan fåor närvarende inget sägas, eftersom källorna sviker. Inga gravar, där rovfågelsben utifrån östsvenska erfarenheter, kan förväntas, finns tillgängliga för analys. Tills vidare är jakt med dresserad rovfågel belagd som ett östsvenskt fenomen.
Den dresserade rovfågeln representerar i sig ett högt värde, som tillsammans med ett överflöd av dyrbara gravgåvor vittnar om falkjaktens utövare som privilegierade i ett socialt skiktat samhälle. De betydande djuroffer som gjorts i samband med kremation eller jordande antyder att jaktfåglarnas ägare förfogat över stora djurbesättningar och därmed också betydande jordegendomar. Om människooffer dessutom förekommit, kan vi se ytterligare en funktion av koncentrerad rikedom, nämligen makten att bestämma över andras liv.
Rovfågelsbenen i gravarna vittnar om att två olika metoder att jaga med rovfågel bedrivits i Sverige under yngre järnålder. Dels finns den traditionella jakten med pilgrimsfalk, duvhök och sparvhök som tränats att slå t.ex. gäss, änder, tranor, duvor, starar samt hönsfåglar, dels förekom jakt med berguv som lockfågel. Bruket att jaga med uggla kan mycket väl vara inhemskt. Det kräver inget dressyr eller träning av fågeln, och dessutom är metoden lätt att komma på. Det är bara en mindre modifiering av ett naturligt fenomen. Troligen har man tidigt kombinerat de två jaktmetoderna.
Uppsatsens syfte är att besvara ett antal inledningsvis ställda frågor kring utövandet av jakt med dresserad rovfågel i Sverige under yngre järnålder. Frågorna förväntas kunna besvaras utifrån tre olika grupper av källor som presenteras i kapitel 2, där också tillvägagångssättet för undersökningen redovisas.
För att bättre förstå jaktmetoden, såväl tekniskt som rent kulturhistoriskt, följer i kapitel 3, respektive 4, en snabb översikt av hur jakten går till samt dess ursprung och historia i Västeuropa.
I kapitel 5 redovisas tidigare kända och nyfunna indicier på att falk- och hökjakten varit känd och utövats. De olika källgrupperna presenteras här var för sig. Den första gruppen är litterära belägg, d.v.s. sagor, dikter och historiska källor. Någon inventering av primärkällor görs inte, utan bara en sammanställning utifrån vad som redan publicerats i andra sammanhang. Meningen är att ge exempel på hur falk- och hökjakten omnämnts i litteraturen.
Avbildningar på bild- och runstenar samt på andra artefakter utgör nästa grupp. Med utgångspunkt i tidigare gjorda sammanställningar av falkjaktsmotiv företas en kompletterande inventering av runstenar och andra artefakter för att hitta ytterligare belägg på att jaktmetoden utövats. Olika fyndgrupper med tydliga avbildningar av rovfåglar presenteras. De visar sig dock vid en kritisk granskning inte kunna användas som bekräftelser på jaktens förekomst. Endast sex tidigare kända motiv av jaktscener, framför allt på runstenar, kan godkännas. Några nyfunna belägg i denna grupp föreligger således inte.
Den viktigaste källen - hittills närmast outnyttjad - visar sig utgöras av den tredje gruppen: fynd av rovfågelsben i gravar. Här genomförs en större inventering som belönas med en mängd nya belägg på falkjaktens förekomst. För att kunna få en bild av jaktens geografiska spridning företas analyser av benmaterial från såväl Öst- som Västsverige. På samma sätt undersöks den kronologiska utvecklingen genom att gravar från hela den yngre järnåldern bearbetes. 13 nya fynd av rovfågelsben i gravar blir resultatet av inventeringen. Tillsammans med de tidigare kända fynden finns nu 16 gravar med rovfågelsben.
Efter att de tidigare kända och de nyfunna indikationerna på falk- och hökjaktens förekomst i de tre källgrupperna kritiskt granskat, kvarstår 22 belägg, varav 20 i Mälardalen.
I kapitel 6 diskuteras slutligen möjliga svar på de i kapitel 1 ställda frågorna. De höga förväntningarna på att benmaterialen i brandgravarna ska kunna användas för at beskriva falk- och hökjaktens tidiga historia i Sverige infrias. De litterära beläggen och avbildningarna visar sig visserligen kunna användas som komplement, men det framgår klart av undersökningen att det är de fysiska lämningarna av jaktfåglarna själva som utgör den säkraste källan.
De funna beläggen visar att jaktmetoden utövats i östra Sverige fr.o.m. 500-talet e.Kr. Gravfynden täcker tiden fram till 1000-talet där runstenarnas jaktmotiv tar vid och ger bevis för en obruten kontinuitet in i medeltid. Det är tydligt att jakt med dresserad falk och hök bedrivits som en exklusiv sport av ett högre samhällsskikt efter förebilder från det kontinental-germanska området. Uppenbarligen är det också ett klart mansdominerat tidsfördriv. Framför allt duvhök, men även pilgrimsfalk och sparvhök har dresserats till jakt. Dessutom har berguv använts som lockfågel.
Utan tvekan har brandgravsbenen över lag ett stort informationsvärde som ännu bara utnyttjats till en bråkdel. När övriga delar av gravgåvorna stötts och blötts i publikation efter publikation, har de brända benen faktiskt oftast lagts åt sidan. Vi kan i alla fall glädja oss åt att de kremerade resterna sparats i magasinen, ännu långt innan man egentligen visste vad man skulle ha dem till. Därmed finns idag en stor, nära nog outforskad fyndkategori, som genom framtida osteologiska analyser kommer att kunna svara på frågor som inte kan lösas med traditionellt arkeologiskt material.
KL = Kulturhistorisk lexikon för nordisk medeltid
KVHAA = Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien
RAÄ = Riksantikvarieämbetet
SHM = Statens Historiska Museum
SkL = Stockholms Stadsmuseum
ÄvgL = Äldre Västgötalagen (Svenska landskapslagar 5)
KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING
Almgren, B., 1940. (Tillägg till O. von Friesen) Sparlösastenen. I: Vitt. akad. Stockholm Handl. 46:3, s. 123-127. Stockholm.
Almgren, O., 1904. Vikingatidens grafskick i verkligheten och i den fornnordiska litteraturen. I: Nordiska studier tillägnade Adolf Noréen, s. 309-346. Uppsala.
Anderbjörk, J. E. - Klingberg, C. G. A., 1967. Ett småländskt gravbål. Kronobergsboken, s. 104-110. Växjö.
Arne, T. J., 1932. Ein bemerkenswerter Fund in Östergötland. Acta Archaeologica, 3:2, s. 68- . København.
- 1934. Das Bootgräberfeld von Tuna in Alsike. Stockholm.
Arrhenius, B., 1963. En nyfunnen svärdsknapp från Uppsala Västhög. Fornvännen, s. 225-245. Stockholm.
- 1980. The chronology of the Vendel graves. Rapport från Stockholms Universitets Arkeologiska Forskningslaboratorium, nr 2. Stockholm.
Arwidsson, G., 1942. Valsgärde 6. Uppsala.
- 1977. Valsgärde 7. Uppsala.
Atterman, I., 1934. Fågelformade spännen och beslag från folkvandringstid. I: Studier tillägnade Gunnar Ekholm, s. 169-186. Uppsala.
Birkeland, H., 1954. Nordens historie i middelalderen etter arabiske kilder. Skrifter uttgitt av Det Norske Videnskapsakademi i Oslo. Oslo.
Biörnstad, M., 1958. Bronsvimpeln från Grimsta. Antikvariskt arkiv 10. Stockholm.
Bjuv, A., Utgrävningsrapport, Spånga sn, fornl. 178. Opublicerad rapport, SSM.
Bruce-Mitford, R. 1979. The Sutton Hoo ship burial: A Handbook. London
Bö, O., 1962. Falcon catching in Norway. Oslo.
Dalby, D., 1965. Lexicon of the Medieval German Hunt. Berlin.
Den Poetiska Eddan. Översättning av B. Collinder. Uddevalla 1972.
Ekman, J., Osteologisk analys av ben från Up., Spånga sn, fornl. 67, 69 samt 70. Opublicerad analysprotokoll, SHM.
Fagrskinna. Kortfattet norsk kongesaga. Utgiven av P. A. Munch - C. R. Unger. Kristiania 1847.
Ferenius, J., 1971, Vårby och Vårberg. Acta Universitatis Stockholmiensis. Ser. B. Stockholm.
Friberg-Johansson, B., 1978. Om en utgrävning i Gamleby sn för 20 år sedan. Tjustbygdens Kulturhistoriska förening, meddelande nr 35, s. 55-60. Västervik.
Gibbs-Smith, Ch., 1973. The Bayeux Tapestry. London.
Gräslund, A.-S., 1972-73. Barn i Birka. Tor VX 1972-73, s. 161-179. Uppsala.
Gustavsson, H., 1982. A Vendel warrior from Vallentuna. A rune inscribed gaming-die from Vallentuna. I: Vendel Period Studies. Studies 2. Transactions of the Boat-grave Symposium in Stockholm, February 2-3, 1981. Ed. J.P. Lamm - H. -Å. Nordström. The Museum of National Antiquities, Stockholm. Under utgivning.
Hofmann, G., 1957-58. Falkenjagd und Falkenhandel in den Nordischen Ländern während des Mittelalters. Zeitschrift für Deutsches Altertum und Deutsche Literatur. Bd 88, s. 115-149. Wiesbaden.
Hougen-Åkeström, G., 1974. The Calendar and Hunting Mosaics of the Villa of the Falconer in Argos. A Study in Early Byzantine Iconography. Skrifter utgivna av Svenska Institutet i Aten, 4°, Vol. XXIII. Stockholm.
- 1981. Falconry as a motif in Early Swedish art. I: Les Pays de Nord et Bysance (Scandinavie et Bysance). Actes du colloque nordique et international de byzantiologie ténu á Upsal 20-22 avril 1979, rédiges par Rudolf Zeitler. Acta Universitatis Upsaliensis Figura, N.S. 19, s. 263-293. Uppsala.
Iregren, E., 1970. Gf. 57 Viken, Lovö sn. I: J. P. Lamm, Undersökningar på Lovö 1958-66. Arkeologiska rapporter och meddelanden från institutionen för Arkeologi, särskilt nordeuropeisk, vid Stockholms Universitet. Nr. 1, s. 102-142. Stockholm 1972.
- 1972 Vårby och Vårberg II. Theses and Papers in Northeuropean Archaeology 1. Stockholm.
Jahnkuhn, H., 1960. Archaologisches zur frühen Falkenbeize im Norden. I: Indogermanica. Festschrift für Wolfgang Krause, s. 31-37. Heidelberg.
Jonsson, R., Osteologisk analys av ben från Vsl. Badelunda sn, Hamre. Opublicerat analysprotokoll, SHM.
Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. Bd 1 och 4. Malmö 1956-78.
Lamm, J. P., 1962. Ett vendeltida gravfynd från Spelvik. Fornvännen, s. 277-299. Stockholm
Lindner, K., 1976. Beizjagd. Reallexicon der germanischen Altertumskunde 2. Aufl. II. Berlin.
Lindquist, S., 1936. Uppsala Högar och Ottarshögen. Stockholm.
- 1941-42. Gotlands Bildesteine I-II. Uppsala.
Lundström, A., 1980 a. Gravgåvorna Valsgärde. I: Vendeltid. Historia i fickformat, s. 65-79. Stockholm.
- 1980 b. Gravgåvorna Vendel. I: Vendeltid. Historia i fickformat, s. 31-44. Stockholm.
Müller-Wille, M., 1980. Kungliga och furstliga gravar under merovingertiden i Central- och Västeuropa. I: Vendeltid. Historia i fickformat, s. 144-157. Stockholm.
Munch, P. A., 1922. Norrøne gude- og heltesagn. Kristiania.
Norberg, R., 1929. Om förhistoriska sadlar i Sverige. I: Rig, s. 97-113. Stockholm.
Roeder, F., 1913-15. Falkenbeize. Reallexicon der germanischen Altertumskunde. Aufl I. Strassburg.
Schulz, W., 1925. Die Begräbnisstätte der Karolingerzeit an der Boxhornschanze, Stadkreis Quedlinburg. Mannus IV, s. 157-169. Leipzig.
Seger, H., 1913-15. Totenbestattung. Reallexicon der germanischen Altertumskunde. Aufl. I. Strassburg.
Sellstedt, H., 1964. Osteologisk analys av ben från Vg., Öglunda sn, fornl. 35. Opublicerad rapport, SHM
Sjösvärd, L., 1982. A Vendel Warrior from Vallentuna. The Grave. I: Vendel Period Studies. Studies 2. Transactions of the Boat-grave Symposium in Stockholm, February 2-3, 1981. Ed. J. P. Lamm - H. -Å. Nordström. The Museum of National Antiquities, Stockholm. Under utgivning.
Stein, F., 1967. Adelsgräber des achten Jahrhunderts in Deutschland. Berlin.
Stein, S., 1979. Osteologisk analys av brända ben från Up., Spånga sn, Rinkeby, fornl. 178. Opublicerad rapport, SSM.
- 1983 a. Osteologisk analys av brända ben från Up., Kalmar sn, fornl. 33, A 1. Opublicerad rapport.
- 1983 b. Osteologisk analys av fågelben från Up., Spånga sn, Rinkeby, fornl. 178, A 5. Opublicerad analysprotokoll.
Stenberger, M., 1971. Det forntida Sverige. Stockholm.
Stolpe, Hj. - Arne, T. J., 1912. Graffältet vid Vendel. KVHAA monogr. Stockholm.
Svenska landskapslagar 4 och 5. Tolkade och förklarade för nutidens svenskar av Å. Holmbäck - E. Wessén. Stockholm 1979.
Södermanlands runinskrifter granskade och tolkade av E. Brate - E. Wessén. Stockholm 1924-36.
Tillisch, C. J., 1949. Falkejagten og dens Historie. København.
Upplands runinskrifter granskade och tolkade av S. B. F. Jansson - E. Wessén. Stockholm 1943-46.
Vretemark, M., 1979 a. Osteologisk analys av brända ben från Lunda fornl. 27, Lovö sn i Uppland. Osteologiska forskningslaboratoriet, Stockholms Universitet. Opublicerad seminarieuppsats.
- 1979 b. Osteologisk analys av ben från Up., Lovö sn, Lunda, fronl. 27, Berga, fornl. 34 och Söderby, fornl. 12, 13 samt 16. Opublicerad rapport, Stockholms Universitet.
- 1980. Osteologisk analys av ben från Up., Lovö sn, Lunda, fornl. 27. Opublicerad rapport, Stockholms Universitet.
- 1981 a. Osteologisk analys av ben från Up., Lovö sn, Lunda, fornl. 27. Opublicerad rapport. Stockholms Universitet.
- 1981 b. Osteologisk analys av ben från Up., Spånga sn, Lunda, fornl. 190. RAƒ. Under utgivning.
- 1982 a. Osteologisk analys av ben från Sö., Spelvik sn, Landshammar, fornl. 36, grav A. Opublicerad rapport.
- 1982 b. Osteologisk analys av ben från Up., Lovö sn, Hogsta, fornl. 64, Lunda, fornl. 87 och Söderby, fornl. 13, 16 samt 29. Opublicerad rapport, Stockholms Universitet.
- 1982 c. Osteologisk analys av ben från Up., Täby sn, Arninge, fornl. 75 och 328. RAƒ. Under utgivning.
- 1982 d. A Vendel Warrior from Vellentuna. Human remains and animal offerings. I: Vendel Period Studies. Studies 2. Transactions of the Boat-grave Symposium in Stockholm, February 2-3, 1981. Ed. J. P. Lamm - H. -Å. Nordström. The Museum of Antiquities, Stockholm. Under utgivning.
- 1983. Osteologisk analys av fågelben från Up., Lovö sn, Lunda, fornl. 27. Opublicerad analysprotokoll.
Östergötlands runinskrifter granskade och tolkade av E. Brate. III häftet. Stockholm 1911.
